SAMHÄLLET.: Den ovälkomna staden

Det kallas exkluderande design eller disciplinär arkitektur och är när det offentliga rummet begränsas eller rentav privatiseras. Det kan också vara den offentliga byggnaden, viloplatsen som byggs bort eller bänken som inte existerar.

Det bedrivs och har gjorts mycket lobbyarbeten för att handikappanpassa samhället. Ramper installeras, trösklar hyvlas ner och stationer anpassas till tågens höjd. Det finns ofantligt mycket kvar att göra. Fråga vilken rullstolsburen person som helst som försöker åka spårvagn i Göteborg exempelvis. Eller den synskadade som lokaliserar sig med hjälp av ljud och där musik i det allmänna rummet gör personens liv så mycket besvärligare.
Trots allt är det ofta så att den handikappades rättigheter finns med i processen när den offentliga platsen utvecklas. Sen är det ofta att visionen inte visar sig i verkligheten. Den uttalade viljan från början försvinner i pappersarbetet och inte allt för sällan hänvisas det till ekonomi när staden inte lever upp till sina skyldigheter.

Med detta i tanken är det än lustigare att exkluderande design tas med i ritningarna när det offentliga rummet tar form. Att det i ena fallet är så att tillgängligheten skall råda men att det fallerar på grund av ekonomi. Medan det i nästa stund planeras för otillgänglighet och där jag ska visa att det åtminstone i vissa fall finns ekonomi att genomföra det.

Typisk stationsbänk

Många har nog suttit på en station någonstans i världen. Kanske med en bok i handen och inte riktigt kunnat koncentrera er vad det står i den. Har ni också känt att ni hållit på att glida av samma bänk och ideligen behövt flytta bak rumpan för att inte rutscha i backen.
Bänkarna är designade på detta vis för att en frivilligt inte ska sitta på bänken någon längre stund. Avgår inte flyget eller tåget förrän någon timme så är det nämligen uttänkt att det är bättre om du vore konsument. Antingen att du sätter dig på stationens bekväma stolar som finns innanför staketet där kaféet eller restaurangen är belägen eller om du hellre väljer att gå en runda på stan för att konsumera upp din tid.

Det finns också andra sätt att utforma bänkar för att göra det svårt för oönskade individer att placera sina lekamen där. Nämligen att göra de obekväma eller omöjliga att ligga på. Den som vill ta sig en lur ska nämligen inte få göra det på våra gemensamma ytor hur som helst. Bänkarna görs då för korta att sträcka ut sig eller så placeras det armstöd mitt på. Eller som beskrivs ovan att de lutar och är på så vis omöjliga att vila på. I många fall begränsas även antalet allmänna bänkar för att inte dra till sig trötta ben som inte betalar för sig. Även i detta fallet finns en marknad med som vill tjäna pengar på våra sovvanor. Det ska helt enkelt göras så obekvämt för oss så vi väljer att betala för att sova. Den som inte har råd att ta in på hotell får helt enkelt hålla sig borta eller nöja sig med att kasa av den lutande bänken eller vila i sittande position.

Tidigare öppen gård

Stadens design gynnar med andra ord marknaden framför den mindre bemedlade invånaren.

Andra exempel på exkluderande design är tidigare publika ytor som görs semiprivata antingen genom att de stängslas in eller övervakas med kamera. Det går även att plantera blommor eller placera möblemang så att ytan uppfattas som privat så att bara en viss samhällsgrupp vistas där.

Det vanligaste exemplet på exkluderande design är nog som jag beskriver ovan att människor i lägre samhällsklasser som inte är ekonomiskt starka exkluderas i staden. Och det är inte bara att deras sovbänkar rationaliseras bort utan även tidigare tänkbara övernattningsytor försvinner. På jämna stenytor placeras piggar och vid ventiler där varmluft sipprar ut byggs det burar. Toaletter där tillfälliga natthärbärge tidigare kunde finnas byggs nu om så att de larmar och dörrar öppnas var tjugonde minut