Hermine kysste Harry

Del 1

Thåström tolkad med blyerts

Här är min tolkning av Thåströms liv genom hans texter från vitt skilda album. Men företrädesvis från de fyra senaste albumen där det går skönja en nostalgisk ton och där Joakim Thåström återberättar sitt liv med vacker text och raspig stämma förpackad i dunkla miljöer. Detta är endast min tolkning, där lite är sanning, lite skulle kunna vara sant och resten ren fiction.   

Det var Oktober -77 på stora hotellet i Örebro. Någon hade tidigare ringt och sagt att en bomb skulle smälla klockan 21. Hela hotellet utrymdes. Spelningen blev försenad. Ingen bomb hittades. Istället var det Joe Strummer och de andra i The Clash, som lite försenade, exploderade inför 400 åskådare i hotellets matsal.
Det var där på Drottninggatan ett som Joakims värld blev punk. Det var då Ebba och Imperiet blev Thåström. 

I början av det året hade The Clash släppt sitt första album och tidigare den sommaren hade de på gröna lund gjort en tjugoåring så paralyserad att han fyra månader senare åkte de tjugo milen mellan Stockholm och Örebro för att ännu en gång se och höra på punkens nummer ett. Men då 1977 i Örebro var det kanske endast Joakim som uppfattade The Clashs storhet. Hans polare från det egna precis nystartade bandet Ebba Grön tyckte faktiskt att det lät ganska förfärligt. De var överens om att Joe Strummer var jävligt cool men att allt annat var värdelöst. Själv var Joakim skakad. Och när hans egna band senare spelade covers av The Clash var det med en frontfigur som drömde om att vara Joe Strummer.

Tidigare hade idolerna endast funnits i Djurgårdens hockeylag och då framförallt backeleganten Rolle Stoltz som Joakim en gång med stolthet fick en autograf av. Men sporten försvann så småningom ur Joakims liv och musiken tog den platsen istället.

Det första egna bandet startades faktiskt tillsammans med en förde detta rival från sportens värld. Han var Aikare, blond och förbannat cool. Det var en arbetskamrat från fotvårdslagret där de båda jobbade. Han lirade bas och när de senare sprang på en snubbe som spelade trummor och som hade Sex-pistol som vägledare i livet hade de vad som krävdes för att erövra världen.

Efter att ha hetat The Haters endast en dag så bytte de namn till det något punkigare  Ebba Grön. Namnet var taget från ett utrop som polisen använde i samband med gripandet av en medlem ur den tyska revolutionära gruppen, Röda arme fraktionen. Denne hade planerat att kidnappa dåvarande invandrarministern Anna-Greta Leijon. När polisen ska göra gripandet ropas "Ebba Grön" ut i polisradion.

Joakim växte upp i Söderort men med rötter i Skåne. Det var i den lilla kyrkan i romansk stil i oansenliga Flädie by utanför Lund hans förfäder gick för att sjunga och be. Själv sträcker sig unge Joakims psalmsjungande till att försöka hålla takten när fröken Berg som avslutningslåt inför sommarlovet spelade Den blomstertid nu kommer, på tramporgeln i klassrummet. Där stod han med vattenkammat hår jämte de andra och försökte memorera textraden. Det var kanske första gången han framförde vers inför publik. Men definitivt inte den sista. 

Första plattan kom ut året efter The Clash-spelningarna och där bandmedlemmarna broderligt delade de femton hundra spännen det kostade för de femhundra exemplaren. Exen delades sen helt sonika ut till kompisar och andra i kvarteren i Rågsved, där bandet var hemmastadda. Framförallt hängde de på Rågsvedsgården som var fritidsgård och på kinarestaurangen Skebohof i grannstadsdelen Högdalen där Joakim var född och uppvuxen på adressen skebokvarnsväg 209.

Det fanns ingen ishall i Rågsved så om vintrarna brukade fotbollsplanen nedanför kvarterets högsta hus fungera som träningsarena för hockeykillarna, däribland Joakim. Och på helger och kvällar samlades gänget hos Elton högst upp i samma våningshus och det var där Joakim testade braj för första gången. Det var också där som Lena pling plong bländade Ebba Gröns frontman.

Hon var då 17 år och inte den sista som skulle inspirera Joakim till musikskapande. 

PS.
Rubriken är tagen från en textrad på den senaste plattan: Den morronen. Där Thåström sjunger följande: Kyss mig som Hermine kysste Harry. Det åsyftar den sköna Hermine som kysste den melankoliske Harry Haller i Herman Hesses klassiska bok Stäppvargen. Hermines kyss gav Harry livet åter. Detta går ta del av i tredje spåret Ner mot terminalen.