Definitionsfråga

En spade är en spade - ett uttryck som ungefär betyder att något ska kallas vid dess rätta namn. Låter ju vettigt och nog något de flesta kan hålla med om. Problemet är bara vem som för tillfället sitter på makten att definiera saker vid sitt rätta namn. 

2006 började grupper av människor tituleras i utanförskap av dåvarande alliansregeringen. Det var människor som inte var anställda eller bara delvis anställda. Alltså medborgare över 18 år som inte var fast heltidsanställda. Som mest var den siffran 20 procent av befolkningen. Följaktligen var en femtedel utanför, medan majoriteten, 80 procent, var innanför, enligt alliansen.
Således var det alltså anställd eller icke anställd som definierade vem som hamnade i utanförskap. Kneget gjorde att medborgaren kom in i värmen och den som inte hade något var motsatt automatiskt ute i kylan.

Det förekom också hela stadsdelar i utanförskap, där definitionen var "områden med högt utanförskap" vilket visade sig vara detsamma som kvarter med hög arbetslöshet och kriminalitet.
Begreppet utanförskap fick därför betydelsen: Människor som är utanför är den som saknar arbete och hen är med hög sannolikhet också kriminell.

Utanförskap har knappt tio år senare blivit ett allmänt begrepp för att sortera in människor i  "arbetslöshetsfacket". Söker en på ordet ger det 432.000 träffar på internet och de flesta avhandlar ämnet i termer av arbetslöshet och kriminalitet. Till och med svenska kyrkan använder numer begreppet för att gruppera människor utan arbete som en helhetsgrupp "Vi på Växjö Diakonicentrum vill stödja människor i utanförskap; unga, gamla, fattiga, ensamma, flyktingar, missbrukare" går det att läsa på kyrkans hemsida med anledning av att de söker vänföretag som skulle kunna ta sig an utanförskapsmänniskorna. Ansvarig diakon svarar träffande när han får frågan varför kyrkan använder definitionen utanförskap för människor som inte har något arbete. 

- Det är mycket intressant hur vi lätt tar efter ett språkbruk och tror sedan att det är det som gäller, som att det alltid har varit så.

Så vem är det som har företräde att definiera vår värld?
Kanske är det egentligen (om det måste vara nån) den som har ett arbete som är i utanförskap.
Hen som tvingas att jobba 40 timmar, plus övertid, var vecka och placerar sina barn på förskola uppåt 11 timmar dagligen för att sen ha ångest att tiden inte räcker till - är det egentligen inte hen som är i utanförskap? 

Och är det då den som inte tvingas springa till jobbet var dag och istället har tid för kontemplation, en ny fritidssysselsättning eller att kunna se sina barn i ögonen utan vånda den som egentligen är i innanförskap.