Hermine kysste Harry

Del 1

Thåström tolkad med blyerts

Här är min tolkning av Thåströms liv genom hans texter från vitt skilda album. Men företrädesvis från de fyra senaste albumen där det går skönja en nostalgisk ton och där Joakim Thåström återberättar sitt liv med vacker text och raspig stämma förpackad i dunkla miljöer. Detta är endast min tolkning, där lite är sanning, lite skulle kunna vara sant och resten ren fiction.   

Det var Oktober -77 på stora hotellet i Örebro. Någon hade tidigare ringt och sagt att en bomb skulle smälla klockan 21. Hela hotellet utrymdes. Spelningen blev försenad. Ingen bomb hittades. Istället var det Joe Strummer och de andra i The Clash, som lite försenade, exploderade inför 400 åskådare i hotellets matsal.
Det var där på Drottninggatan ett som Joakims värld blev punk. Det var då Ebba och Imperiet blev Thåström. 

I början av det året hade The Clash släppt sitt första album och tidigare den sommaren hade de på gröna lund gjort en tjugoåring så paralyserad att han fyra månader senare åkte de tjugo milen mellan Stockholm och Örebro för att ännu en gång se och höra på punkens nummer ett. Men då 1977 i Örebro var det kanske endast Joakim som uppfattade The Clashs storhet. Hans polare från det egna precis nystartade bandet Ebba Grön tyckte faktiskt att det lät ganska förfärligt. De var överens om att Joe Strummer var jävligt cool men att allt annat var värdelöst. Själv var Joakim skakad. Och när hans egna band senare spelade covers av The Clash var det med en frontfigur som drömde om att vara Joe Strummer.

Tidigare hade idolerna endast funnits i Djurgårdens hockeylag och då framförallt backeleganten Rolle Stoltz som Joakim en gång med stolthet fick en autograf av. Men sporten försvann så småningom ur Joakims liv och musiken tog den platsen istället.

Det första egna bandet startades faktiskt tillsammans med en förde detta rival från sportens värld. Han var Aikare, blond och förbannat cool. Det var en arbetskamrat från fotvårdslagret där de båda jobbade. Han lirade bas och när de senare sprang på en snubbe som spelade trummor och som hade Sex-pistol som vägledare i livet hade de vad som krävdes för att erövra världen.

Efter att ha hetat The Haters endast en dag så bytte de namn till det något punkigare  Ebba Grön. Namnet var taget från ett utrop som polisen använde i samband med gripandet av en medlem ur den tyska revolutionära gruppen, Röda arme fraktionen. Denne hade planerat att kidnappa dåvarande invandrarministern Anna-Greta Leijon. När polisen ska göra gripandet ropas "Ebba Grön" ut i polisradion.

Joakim växte upp i Söderort men med rötter i Skåne. Det var i den lilla kyrkan i romansk stil i oansenliga Flädie by utanför Lund hans förfäder gick för att sjunga och be. Själv sträcker sig unge Joakims psalmsjungande till att försöka hålla takten när fröken Berg som avslutningslåt inför sommarlovet spelade Den blomstertid nu kommer, på tramporgeln i klassrummet. Där stod han med vattenkammat hår jämte de andra och försökte memorera textraden. Det var kanske första gången han framförde vers inför publik. Men definitivt inte den sista. 

Första plattan kom ut året efter The Clash-spelningarna och där bandmedlemmarna broderligt delade de femton hundra spännen det kostade för de femhundra exemplaren. Exen delades sen helt sonika ut till kompisar och andra i kvarteren i Rågsved, där bandet var hemmastadda. Framförallt hängde de på Rågsvedsgården som var fritidsgård och på kinarestaurangen Skebohof i grannstadsdelen Högdalen där Joakim var född och uppvuxen på adressen skebokvarnsväg 209.

Det fanns ingen ishall i Rågsved så om vintrarna brukade fotbollsplanen nedanför kvarterets högsta hus fungera som träningsarena för hockeykillarna, däribland Joakim. Och på helger och kvällar samlades gänget hos Elton högst upp i samma våningshus och det var där Joakim testade braj för första gången. Det var också där som Lena pling plong bländade Ebba Gröns frontman.

Hon var då 17 år och inte den sista som skulle inspirera Joakim till musikskapande. 

PS.
Rubriken är tagen från en textrad på den senaste plattan: Den morronen. Där Thåström sjunger följande: Kyss mig som Hermine kysste Harry. Det åsyftar den sköna Hermine som kysste den melankoliske Harry Haller i Herman Hesses klassiska bok Stäppvargen. Hermines kyss gav Harry livet åter. Detta går ta del av i tredje spåret Ner mot terminalen. 

Orange is the new black

Jag väcktes av en duns av något tungt. Det var inget vanligt kuvert, det var pensionsbeskedet. Man kan fundera på varför vi får ett sådant. Beskedet skapar ånger för den som inte har något jobb. Och för den som har ett är beskedet att det minsann ska jobbas - länge. 

Idag kom det så, det årliga färgglada kuvertet där framtiden visas upp. Siffrorna alla är intresserade av finner en längst bak. Vill man njuta på ålderns höst så berättar staten där att man minsann får sätta igång och göra rätt för sig. Pensionen beräknas nämligen på alla yrkesverksamma år, inte de 15 mest aktiva som det var tidigare. Så den som under en tid i livet är utan ett lönearbete straffas med lägre pension. Samma gäller den som lämnar över sitt arbete till nästa generation. Exempelvis blir pensionen bara hälften om arbetet lämnas vid 61år.

Den grälla färgen på omslaget antyder väl att här kommer något viktigt. I A4-format talar staten om vem det är som bestämmer. Och lyssnar du inte blir du minsann straffad. För den som inte arbetar får inte ta del av kakan.

Kuvertet borde istället vara svart - svart som en piska. Snarare än orangea morotsfärgad. För siffrorna som står där är snarare ett hot än en sporre för människor. Den som inte har något arbete blir uppgiven och ser en dyster framtid och den som har ett arbete känner att hen minsann inte kan ta ett friår eller gå ner på halvtid. Eller än mindre ta ut någon pension förrän tidigast vid 67år. Helst jobba en bra bit över 70 för då belönas man rikligt. Förhoppningsvis har en ju dött på kuppen med, så inte livets höst slösas bort på massa olönsamma fritidssysselsättningar. Då blir det ju dessutom mer pengar över som kan användas för att visa hur lönsamt det är att jobba - länge. 

Kritik mot feminismen

Många grupper glöms bort i kampen för ett jämställt samhälle. Endast en genuskamp är inte samma sak som feminism för mig. 

För mig är feminism en kamp för jämställdhet snarare än genusfäktande på kapitalets villkor. Jag tycker feminismen lägger alldeles för lite vikt på att samhället ska bli jämställt på riktigt.
En bolagsstyrelse som är jämt könsfördelad är väl kanske bra, men den som tjänar mest på det är troligtvis kapitalet när nya hjärnor kommer in i de nu så slutna bolagsstyrelserna. Men en jämt könsfördelad styrelse är inte samma sak som en jämställd sådan. Det finns nämligen många fler grupper i samhället än bara kvinna - man. En grupp som nu förfördelas minst lika mycket som kvinnor är exempelvis människor under medellängd. Både inkomst och utbildningsnivå är väsentligt lägre för kortväxta än för resliga diton.
En annan grupp är förstås de handikappade. Vad jag känner till finns det exempelvis ingen rikspolitiker som har ett synligt handikapp. På kommunnivå finns David Lega i Göteborg som sitter på en stol i kommunfullmäktige för Kristdemokraterna men i övrigt lyser denna stora minoritet med sin frånvaro.
Det är ju givetvis inget fel att feminismen kämpar för kvinnors rätt att bli värvade till bolagsstyrelserna men jag vill peka på att en styrelse som är 50/50 mellan könen bara är en parameter mot jämställdhet. Ett fullständigt jämställt samhälle har vi inte förrän alla individer och grupper får samma chans.

Google visar båda sidors propaganda

Ett handfast och bildligt bevis på att det oftast finns två sidor och att det inte sällan är okomplicerat att utröna vilken sida som är mest korrekt. 

Propagandakriget mellan öst o väst fortsätter och Google har anpassat sig efter respektive läsare. För att behaga och inte stöta. På ryska Googlemaps är gränsen ritad mellan Krimhalvön och fastlandet så att Krim ser ut att tillhöra Ryssland. Som det ju genom en tveksam röstning i verkligheten också gör.
På väst domäner som i detta fallet den svenska "se" blir gränsen däremot endast provisoriskt utritad med en streckad linje.

Gränsen utritad av Google på se - domän 

Gränsen utritad på ru - domän

Enkelriktningen en grogrund för extremism

Mångfald motverkar extremism

Det är inte pingisbord och biljardbollar som löser problematiken Europa har trasslat in sig i. Det är heller inte marginaliseringen, arbetslösheten eller bristen på fritidsgårdar som odlar tankegångarna hos gärningsmännen i Frankrike, eller som nu i helgen hos våra grannar Danmark. Eller för den delen tidigare dåd i Belgien eller Norge. Det är snarare likriktningen i informationsflödet, som vi alla drabbas av, som gör att vi fastnar i vår egen yttrandefrihet och där vissa blir gärningsmän medan övriga bara sitter fast i bubblan som hela tiden förstärks och där den egna förträffligheten och värderingarna aldrig ifrågasätts. Dessa värderingar är sådana som gör gärningsmannen till just gärningsman och det är snarare det som är problemet än bristen på fritidsgårdar. 

Så hur uppstår bubblorna som riskerar att skapa dessa förövare? Jo på internet förstås.
När internet var ungt så surfades det på bångstyriga vågor och det var inte sällan en hamnade på en sajt som det inte var tänkt och där ens egna uppfattning kanske inte alltid bekräftades.
När sen de så kallades cockies:arna uppstod som innebar att information om tidigare besökta sidor sparades på ens dator för att "hjälpa" användaren, började internetsurfandet begränsas genom att cockies:arna vägledde och därmed riskerade man inte att trilla in på en sida som inte var planerat. Det var ju dock fortfarande så att det var relativt enkelt att klicka sig vidare och hamna på sidor där överraskningar kunde ifrågasätta ens egna värderingar.
Det skulle snart dock ändras genom den så kallade smarta telefonen

Nionde januari 2007 stod Steven Jobs på en scen med sin karakteristiska klädkod; pullover och kavaj och mottog imponerade applåder.Han hade stått där förr och bland annat visat upp mp3 spelare som gjort hans företag till underhållningens IT-företag nummer ett. Men det han nu höll i handen skulle snart omforma världen och göra företaget till mer värderat än de flesta länders samlade BNP.  Då kanske inte ens herr Jobs insåg vilken succé det skulle bli men snart fanns en smart telefon i var mans ficka, eller snarare hand. 
Och därmed kunde hans och några få andra företag tillskansa sig monopolliknande ställning.

Nu fick alla tillgång till internet dygnet runt och var de än befann sig. Möjligheten till information borde därmed vidgat användarens möjligheter till kritiskt tänkande.
Men i likhet med de tidigare cockies:arna så gjorde även den här tekniska framgången att användarens surfande begränsades än mer. Denna gång genom apparna som hjälpte Iphonisten att direkt komma till sidan där ens egna värderingar och synsätt bekräftades. Nu hade surfandet upphört och det krävdes tankekraft för att komma fel där den egna åsikten kunde kritiseras. Därmed stannade man hellre på sidan där alla tyckte som jaget

Tekniken och framförallt informationsinsamlandet om användarna ökade samtidigt dramatiskt. Algoritmer utformades i allt snabbare takt och dessa blev bättre och bättre på att räkna ut vad kunden ville ha och informationen som dök upp på skärmen blev därmed mer och mer personligt utformad för att behaga och icke ifrågasätta användarens ståndpunkter, så att denne stannade på sidan så länge som möjligt - för att generera mesta möjliga reklamintäkter. 
Därmed förstärktes de egna åsikterna allt mer och andra perspektiv som gick emot sina egna blev minimala.

Det är kanske inte så allvarligt ifall bristen på ifrågasättande information begränsar sig till vilket modemärke som är det rätta eller vilken aktuell idolsångare som är bäst.
Problemet uppstår väl snarare när underskottet på information är sådan att andra gruppers existerande ifrågasätts och att indoktrineringen blir så allvarlig att det enda rätta för dem skulle vara att tillgripa våld för att dess egna syn på världen är den enda och alla andras felaktig. Ett exempel är Anders Behring Breivik som fortfarande verka tro att han sitter på den enda rätta sanningen.
Andra exempel är förstås så kallade jihadister som internetindoktrineras. Där desinformation blir sanningen i deras värld.

Så det är inte fler fritidsgårdar med tevespelande ungdomar, Facebookgrupper eller för den delen  lets-dance eller liknande underhållningsprogram som hjälper mot enkelriktningen av grupper. Snarare är det färre bekräftelseskapande forum som sociala medier vi behöver och istället kritiskt hållna rum vi är i behov av i samhället. Om så rummen är virtuella där åsiktsfrihet kan råda eller reella som bokcirklar, filosofiska sällskap eller debatter kanske inte spelar någon roll.

Det är alltså inte marginalisering av grupper allena som skapar extremism, exempelvis så finns det inga terrorgrupper bland samhällets mest marginaliserade grupp - romerna. Utan istället är det alltså den individuella likriktningen på informationsflödet som gör medborgaren alienerad och i vissa fall extrem.      

Definitionsfråga

En spade är en spade - ett uttryck som ungefär betyder att något ska kallas vid dess rätta namn. Låter ju vettigt och nog något de flesta kan hålla med om. Problemet är bara vem som för tillfället sitter på makten att definiera saker vid sitt rätta namn. 

2006 började grupper av människor tituleras i utanförskap av dåvarande alliansregeringen. Det var människor som inte var anställda eller bara delvis anställda. Alltså medborgare över 18 år som inte var fast heltidsanställda. Som mest var den siffran 20 procent av befolkningen. Följaktligen var en femtedel utanför, medan majoriteten, 80 procent, var innanför, enligt alliansen.
Således var det alltså anställd eller icke anställd som definierade vem som hamnade i utanförskap. Kneget gjorde att medborgaren kom in i värmen och den som inte hade något var motsatt automatiskt ute i kylan.

Det förekom också hela stadsdelar i utanförskap, där definitionen var "områden med högt utanförskap" vilket visade sig vara detsamma som kvarter med hög arbetslöshet och kriminalitet.
Begreppet utanförskap fick därför betydelsen: Människor som är utanför är den som saknar arbete och hen är med hög sannolikhet också kriminell.

Utanförskap har knappt tio år senare blivit ett allmänt begrepp för att sortera in människor i  "arbetslöshetsfacket". Söker en på ordet ger det 432.000 träffar på internet och de flesta avhandlar ämnet i termer av arbetslöshet och kriminalitet. Till och med svenska kyrkan använder numer begreppet för att gruppera människor utan arbete som en helhetsgrupp "Vi på Växjö Diakonicentrum vill stödja människor i utanförskap; unga, gamla, fattiga, ensamma, flyktingar, missbrukare" går det att läsa på kyrkans hemsida med anledning av att de söker vänföretag som skulle kunna ta sig an utanförskapsmänniskorna. Ansvarig diakon svarar träffande när han får frågan varför kyrkan använder definitionen utanförskap för människor som inte har något arbete. 

- Det är mycket intressant hur vi lätt tar efter ett språkbruk och tror sedan att det är det som gäller, som att det alltid har varit så.

Så vem är det som har företräde att definiera vår värld?
Kanske är det egentligen (om det måste vara nån) den som har ett arbete som är i utanförskap.
Hen som tvingas att jobba 40 timmar, plus övertid, var vecka och placerar sina barn på förskola uppåt 11 timmar dagligen för att sen ha ångest att tiden inte räcker till - är det egentligen inte hen som är i utanförskap? 

Och är det då den som inte tvingas springa till jobbet var dag och istället har tid för kontemplation, en ny fritidssysselsättning eller att kunna se sina barn i ögonen utan vånda den som egentligen är i innanförskap.

Bostadskarriär för vissa

Bostadsmarknaden skapar klyftor i samhället. Konkurrensen, bristen, bidragen och de låga räntorna har gjort det möjligt att göra karriär i hemmet - Men bara för vissa - på bekostnad av de andra.  

Jag äger en insatslägenhet i en mellanstor svensk stad. Den förvärvade jag 2010 och på knappt fem år har värdet på lägenheten dubblerats. Kul för mig. Utan att göra någonting har jag blivit miljonär.Samtidigt som värdet har stegrats har dessutom månadskostnaden till föreningen sänkts för att nu ligga på drygt 2000 kronor. För en liknande hyfsat central hyreslägenhet ligger hyrespriset hos det kommunala bostadsbolaget på 5000 kronor i månaden.

Med den som haft möjlighet att köpa sin bostad, med en liknande månadsavgift som mig. Och tagit ett lån på 500 tusen betalar en ungefär 4000 i månaden inklusive ränta. När det dessutom finns ett räntebidrag från staten så går det minska räntekostnaden ytterligare några hundralappar. Har en dessutom "turen" att bo i en universitetsstad där ständig bostadsbrist råder så går det tjäna några tusenlappar i månaden genom att hyra ut ett rum till en fattig student. Reglerna för att hyra ut i andra hand ändrades för några år sedan så nu är det praktiskt taget bara det egna samvetet som begränsar vad den inneboende ska behöva betala. Det är inte ovanligt med priser på fyra - femtusen för en inneboende student. Så till skillnad mot den som hyr så kan den som äger i praktiken bo gratis om den vill det.
Att kunna hyra ut till en inneboende begränsar sig samtidigt oftast till de som äger bostaden då bostadsbolagen sällan tillåter inneboende i hyresrätter.

Så samtidigt som min månadsavgift till föreningen har sänkts, bankräntorna sjunkit, räntebidrag delas ut av staten så har jag även gynnats av bostadsbristen då värdet på min lägenhet har skjutit i höjden. Precis motsatta situationen råder för de som inte har haft möjlighet att förvärva sin bostad. De har inte gynnats av låga räntor, de kan inte göra några avdrag på bostadslånen, månadsavgifterna ökar med några procent var år och konkurrensen som uppstår på grund av bostadsbristen gör att de inte allt för sällan hänvisas till den oreglerade andrahand/inneboende-situationen.

Alla vill kanske inte kunna köpa sin egna bostad. Men som situationen är nu, med ständigt stegrande priser, den låga räntan, bostadsbristen och bidragen från staten, gör att många som skulle vilja äga sin egna bostad aldrig får en möjlighet till det. Det råder istället ren spekulation på bostäder. Kapitalstarka grupper köper bostäder för att kanske inte först och främst ha nånstans att bo utan för att göra bostadskarriär.

Jag tycker inte det är rimligt att staten ska bidra till att vissa kan göra bostadskarriär medan den som vill kunna äga sin bostad endast för att bo där inte har möjlighet till det på grund av spekulationshysterin som råder. Och det är heller inte rätt att den som tillfälligt på grund av studier på annan ort eller den som permanent väljer att bo i hyresrätt ska missgynnas av staten.
Det borde med andra ord vara en rimlig räntekostnad för bostadslån - alltså högre än nuvarande. För att den låga räntan driver upp priserna på bostäder. Räntebidraget, som alla som lånar för att köpa sin bostad kan använda - borde avskaffas. Ett räntebidrag som årligen kostar staten 30 miljarder och som istället skulle kunde användas till att bygga nya kommunala bostäder.

PS. Räntebidraget kan inte nyttjas av de som köper sin bostad kontant. Med andra ord medverkar bidraget även till en lånekultur i samhället som givetvis bankerna jublar över.         

Toyotafieringen av samhället

Allt kan inte mätas

Sen 1980-talet har ett projekt att dela upp samhället mellan det mätbara och det icke mätbara pågått. Det märks kanske tydligast inom utbildningsväsendet.

Skillnaden mellan bildning och utbildning är oftast inte glasklar men det skulle kunna gå dra en linje mellan folkhögskola och universitet/högskola. Där det förra skulle vara bildning.
En annan skiljelinje skulle kunna vara mellan det mätbara och det omätbara, där utbildningen mäts med framförallt betyg och där jämförelsen med andra är en ingalunda betydelselös del. Till skillnad mot bildningen där det personliga lärandet är i fokus och jämförelsegrunden irrelevant.

New public management, NPM, är något som spelar en stor roll i dagens samhälle och började som ett arbetssätt för att minska kriminaliteten i amerikanska städer i allmänhet och New York i synnerhet. På åttiotalet präglades staden av brottslighet och för att stävja den infördes ett mätsystem där antalet kontroller av medborgarna skulle räknas och jämföras för att effektivisera polisens arbete. Detta blev senare något som framförallt biltillverkaren Toyota tog efter och vidareutvecklade för att passa industrin.

Under nittiotalet och 2000-talet blev begreppet allt vanligare. Allt skulle helt plötsligt kunna mätas och jämföras för att kunna effektiviseras och det gällde inte bara inom polisväsendet eller industrin. Även den offentliga sektorn som i många fall hade blivit privat skulle kunna mätas och jämföras. Blöjor började vägas hos vårdtagare och hemtjänstpersonal klockades när de duschade sina patienter som nu även hade övergått till att bli kunder på en marknad. En bransch som genom privatiseringen nu kunde konkurrensutsättas och där de nya mätmetoderna gjorde sektorer till antingen effektiva och lukrativa att investera i eller ineffektiva och oattraktiva för marknaden.

Inte heller skolan kom undan NPM:s metoder och där infördes i början av det nya seklet PISA-mätningarna där OECD-ländernas 15-åringar skulle mätas i naturvetenskap, matematik och läsförståelse för att sen jämföras med varandra. Med tiden blev PISA-mätningarna allt viktigare och länderna som hamnade i botten kunde förvänta sig en stagnerande framtid.

Samtidigt som mätandet och jämförandet trängde sig allt djupare in i samhällskroppen så fick det omätbara en allt mindre roll i samtiden. Folkhögskolor med bildandet i fokus och där proven inte existerar fick minskade anslag. Estetiska linjer på gymnasium fick färre elevplatser och de lärarledda timmarna på universitetens humanistiska linjer minskade i antal.
Samhället toyotafierades - delades upp mellan det som gick och mäta och det omätbara. 

Hellre människa än hamster

Människan är ingen hamster

Tillväxt som bygger på exponentiella grunder är något som aldrig och utan undantag kan existera för evigt. Men som ej problematiseras av etablissemanget.

En blomma som växer ett visst antal procent varje dag måste en dag sluta att växa. Det är både naturligt och önskvärt att blomman, när den är som vackrast och därmed lockar till sig pollinerare så att arten kan fortplanta sig och säkra sin arts fortlevnad slutar att växa.
När växten blivit pollinerad så växlar den sakta över till nästa fas där den sätter frö som senare sprider sig för en ny tillväxtfas nästa vår.
En tillväxt som alltså upphör när mognaden har blivit optimal i förhållande till sin omgivning. Hade blomman blivit för kraftfull hade det drabbat växtens närmiljö. Den hade kanske torkat ut av vattenbrist eller kvävt all annan växtlighet i närheten som den lever i symbios med.

Ett annat exempel på exponentiell tillväxt är hamstern som under sin första levnadstid dubbleras i vikt var vecka tills den når puberteten då tillväxten stannar upp.
Hade hamstern istället fortsatt och växa exponentiellt med en dubblering varje vecka hade den inom ett år vägt nio miljarder ton och en vecka efter det 18 miljarder ton och ytterligare en vecka 36 miljarder.

Exponentiell tillväxt kan av förklarliga skäl bara fortsätta till en viss given punkt. När det kommer till blomman eller hamstern så vet vi på ett ungefär när den givna punkten är nådd.
Men när det handlar om världens tillväxttakt, BNP, finns det ingen sådan här given punkt. Då är istället målet en ständig procentuell exponentiell tillväxttakt på minst 2-4 procent varje år utan något slutdatum när denna tillväxttakt ska upphöra.
Sveriges BNP har exempelvis växt med i snitt 2,1 procent sen 1970-talet medan övriga västländer haft en ungefärlig årlig tillväxttakt på 2,6 procent. En tillväxttakt som har tredubblat västvärldens BNP siffror på 40år.

Som räkneexempel på vad exponentiell tillväxt innebär skulle vi kunna ta OECD-ländernas mål på 4 procent årlig tillväxt som exempel. Om världens ekonomi skulle växa exakt så mycket så skulle den vara dubblerad inom 18år och fyrdubblad på 36 år. Och om tillväxten aldrig skulle upphöra så skulle den exempelvis vara 32 gånger större om 90år. Det är ganska orimligt och tänka sig exempelvis USA:s BNP fördubblad 64 gånger om drygt 100 år. Speciellt när de redan nu lever över planetens tillgångar fyra och en halv gång.

Så exponentiell tillväxt som bygger på materiella värden är ju uppenbart ett problem på en ändlig planet där resurserna måste användas på ett hållbart sett ifall vi ska kunna leva vidare. Men vad jag menar är inte att vi ska ha ett BNP likt en blomma som slutar växa vid ett visst givet tillfälle. Utan istället borde vi föreställa oss ekonomin som en människa där den fysiska tillväxten upphör men där annat kan få växa istället.

En människa behöver mycket omvårdnad första tiden i livet då det ofta är ett heltidsjobb och kräver kanske mer jobb än man får tillbaka. Men så småningom kan vi sitta själva och utforskar då världen undan för undan. Vi måste fortfarande hållas under uppsikt för faror men lär oss så småningom att stå på egna ben.
Med tiden klarar vi oss helt själva och är inte beroende av föräldern på samma vis. Då har vi samtidigt slutat att fysiskt växa. Då är vi likt blomman som vackrast - eller som ett hållbart BNP.
Men till skillnad mot blomman så fortsätter människan att utvecklas efter sin reproduktion. Vi har fysiskt vuxit klart men det andliga, det kulturella och det sociala inom oss växer troligtvis fortfarande.

Dock har inte BNP fysiskt slutat att växa i västvärlden trots att den nått myndig ålder med råge. Den har snarare kommit upp i medelåldern och växer fortfarande i stadig takt.

Så nu bör det vara hög tid att hindra ekonomins metabolism att växa sig till en jätte och istället prioritera tillväxten inom andra näringar än den fysiskt materiella. I västvärlden borde istället BNP mätas genom att låta det andliga, kulturella och sociala som inte kväver ekologismen får växa sig stark 

Ekonomin i västvärlden har nått medelåldern.- Dags för andra världen att växa.

PS.Här går det se vad som händer om man låter något växa exponentiellt för evigt. 









     

Enklare att vara höger

Är det viktigt att leva som en lär. Kan exempelvis politikern vara ett rötägg om det är vad som förväntas av den. Hänger tillförlitligheten på hur någon agerar snarare än vad som sägs. Är det på så vis mycket enklare att vara en blå politiker där inte samvetet utan snarare en rationalitet bestämmer hur beslut ska fattas.

Hur trovärdig blir Göran Persson i historieböckerna när han plötsligt blir storgodsägare i slutet av partiledarkarriären. Ska en socialdemokrat kunna leva som den 10 procenten rikaste och samtidigt kunna vända sig till de 90 procenten där egen mark begränsar sig snarare till trädgården än en 13 miljoners herrgård. 

Hur blir en miljöpartistisk frontfigur som flyger hem till familjen de flesta helger och på vardagarna vill lägga ner flygplatser vederhäftig. Om de sen målar sin båt med tveksamma bottenfärger och säger sig vilja värna Östersjöns bräckliga ekosystem, så blir den gröna politiken kanske urholkad när inte ens koryféerna själva lever upp till väljarnas förväntningar.

Blir en politiker endast trovärdig när hen lever som hen lär. Måste orden följas upp av en handling i samma anda. Blev exempelvis Gudrun Schyman den felande länken, som gjorde vänsterpartiet till ett 12 procent parti, för att hon tilltalade den mest mest utsatta människan i samhället när hon kom ut som alkoholist. Levde hon som sina väljare och därmed tilltalade massan?

Partiet som talar till vårat samvete och känslor måste kanske själva ha mycket godare företrädare än en politik som endast bygger sitt resonemang på rationalitet. Finns det forskning som visar att ett visst antal människor börjar jobba ifall det blir svårare och vara arbetslös så är det kanske enklare att införa för dem än för den sidan som ser individen som drabbas av samma politik.
Samma sak är det för den politikern som slipper se för att hen har näsan i budgetsiffrorna och där lyckas räkna ut hur mycket landet sparar ifall vi begränsar invandringen si och så mycket.

Jag fick dessa tankar om trovärdighet i veckans ETC-helgbilaga där Stina Oskarsson berikande beskriver hur olika falanger har kapat kritiken mot konsumtion att endast handla om miljöfrågan. Hon menade även att det själsligt är nog så viktigt att vi begränsar vårt konsumtionssamhälle, där stressen att ständigt vara uppdaterad med den senaste prylen försvårar för människan att vara människa.
Problemet för tidningens trovärdighet var att på samma uppslag som krönikan så proklamerar de för en bisarr pryl från sin eget varuhus, nämligen en basilika odlare som de med hjälp av ett barn i annonsen kränger för endast 1959 riksdaler. Jag gissar på att den kan sälja bra inom vissa hipster kretsar bland överklassens Södermalm.

Så,kan en vänsterpolitiker endast vara som José Mujica för att ses som övertygande. Han är Uruguays nuvarande president och var en tidigare gerillasoldat som kämpade mot militärdiktaturen i landet. Nu bor han på ett anspråkslöst vis då han vägrat flytta in i presidentpalatset och istället bor kvar på den lilla familjegården och odlar tomater som säljs på den lokala marknaden. Han skänker bort 90 procent av den jämförelsevis ganska knappa presidentlönen på cirka 90.000 i månaden kr.
Han säger att han vill leva som sina väljare och gör det på det stora hela i Sydamerikas mest välmående land.
Är det endast att efterlikna José Mujicas levnadssätt en vänsterpolitiker  kan få förtroende - genom att visa genom handling att det hen säger lever hen upp till.

PS. Johan Ehrenberg som är ansvarig utgivare på ETC ska ha all heder för att han besvarar kritiken som jag framför och som fick mig att skriva det här blogginlägget. Han ger mig ett mycket tänkvärt svar långt ifrån alla förskrivna automatsvar som men oftast får när man mejlar en politiker. 
Den gode Johan Ehrenberg skriver bland annat. "Såna här produkter, liksom solcellsvattnare, LED lampor och soldrivna fläktar är ngt vi visar och säljer för att ge idéer om alternativ. Jag tror t.e.x. vi gjort mer för LED lampans utveckling än någon annan aktör i landet".
- Jag förstår inte varför man ska vara emot sån utveckling skriver han också. Och det är ju beundransvärt om tidningen vill vara med och stötta en utveckling mot hållbarare produkter som han dessutom skriver inte är lönsamma för tidningen. 
Jag är ju dock tveksam ,och har tagit upp det i tidigare inlägg, till ifall vi kan minska utsläppen och den ohållbara livsstilen genom att konsumera oss ur den. Nya prylar kräver alltid en marknad och de är aldrig nya särskilt länge. Skulle vi exempelvis byta ut alla bilar mot en miljard elbilar skulle dessa snart vara omoderna och det skulle finnas ny teknik som skulle kräva att en miljard till nya bilar skulle tillverkas - Jevons paradox - förbättrad teknik gör oss inte till energisparare utan istället tvärtom.