Den ovälkomna staden

Det kallas exkluderande design eller disciplinär arkitektur och är när det offentliga rummet begränsas eller rentav privatiseras. Det kan också vara den offentliga byggnaden, viloplatsen som byggs bort eller bänken som inte existerar.

Det bedrivs och har gjorts mycket lobbyarbeten för att handikappanpassa samhället. Ramper installeras, trösklar hyvlas ner och stationer anpassas till tågens höjd. Det finns ofantligt mycket kvar att göra. Fråga vilken rullstolsburen person som helst som försöker åka spårvagn i Göteborg exempelvis. Eller den synskadade som lokaliserar sig med hjälp av ljud och där musik i det allmänna rummet gör personens liv så mycket besvärligare. 
Trots allt är det ofta så att den handikappades rättigheter finns med i processen när den offentliga platsen utvecklas. Sen är det ofta att visionen inte visar sig i verkligheten. Den uttalade viljan från början försvinner i pappersarbetet och inte allt för sällan hänvisas det till ekonomi när staden inte lever upp till sina skyldigheter. 

Med detta i tanken är det än lustigare att exkluderande design tas med i ritningarna när det offentliga rummet tar form. Att det i ena fallet är så att tillgängligheten skall råda men att det fallerar på grund av ekonomi. Medan det i nästa stund planeras för otillgänglighet och där jag ska visa att det åtminstone i vissa fall finns ekonomi att genomföra det. 

Typisk stationsbänk

Många har nog suttit på en station någonstans i världen. Kanske med en bok i handen och inte riktigt kunnat koncentrera er vad det står i den. Har ni också känt att ni hållit på att glida av samma bänk och ideligen behövt flytta bak rumpan för att inte rutscha i backen. 
Bänkarna är designade på detta vis för att en frivilligt inte ska sitta på bänken någon längre stund. Avgår inte flyget eller tåget förrän någon timme så är det nämligen uttänkt att det är bättre om du vore konsument. Antingen att du sätter dig på stationens bekväma stolar som finns innanför staketet där kaféet eller restaurangen är belägen eller om du hellre väljer att gå en runda på stan för att konsumera upp din tid.

Det finns också andra sätt att utforma bänkar för att göra det svårt för oönskade individer att placera sina lekamen där. Nämligen att göra de obekväma eller omöjliga att ligga på. Den som vill ta sig en lur ska nämligen inte få göra det på våra gemensamma ytor hur som helst. Bänkarna görs då för korta att sträcka ut sig eller så placeras det armstöd mitt på. Eller som beskrivs ovan att de lutar och är på så vis omöjliga att vila på. I många fall begränsas även antalet allmänna bänkar för att inte dra till sig trötta ben som inte betalar för sig. Även i detta fallet finns en marknad med som vill tjäna pengar på våra sovvanor. Det ska helt enkelt göras så obekvämt för oss så vi väljer att betala för att sova. Den som inte har råd att ta in på hotell får helt enkelt hålla sig borta eller nöja sig med att kasa av den lutande bänken eller vila i sittande position. 

Tidigare öppen gård

Stadens design gynnar med andra ord marknaden framför den mindre bemedlade invånaren.

Andra exempel på exkluderande design är tidigare publika ytor som görs semiprivata antingen genom att de stängslas in eller övervakas med kamera. Det går även att plantera blommor eller placera möblemang så att ytan uppfattas som privat så att bara en viss samhällsgrupp vistas där.

Det vanligaste exemplet på exkluderande design är nog som jag beskriver ovan att människor i lägre samhällsklasser som inte är ekonomiskt starka exkluderas i staden. Och det är inte bara att deras sovbänkar rationaliseras bort utan även tidigare tänkbara övernattningsytor försvinner. På jämna stenytor placeras piggar och vid ventiler där varmluft sipprar ut byggs det burar. Toaletter där tillfälliga natthärbärge tidigare kunde finnas byggs nu om så att de larmar och dörrar öppnas var tjugonde minut

Toalett med larm

Bur som hägnar in tidigare uppvärmd sovplats

Antisov piggar

PS. En skrämmande framtid målar konstnären Fabian Brunsig upp i sitt verk Pay & Sit

Billigast att smutsa ner mest

Om man en vanlig torsdag i februari av någon anledning behöver ta sig till Luleå från Stockholm tur och retur så är det billigaste sättet att flyga dit - samtidigt som det är det smutsigaste.  

För att ta sig från huvudstaden till norra Norrlands metropol Luleå finns det fyra tänkbara sett. Om en skippar eget körande och vill fraktas ditt av kollektiva färdmedel kvarstår tre sannolika alternativ. Antingen bussresan, tåget eller att flyga dit.

Sträckan är ungefär 900km och den snabbaste tågbiljetten skulle ta dig dit på drygt 11 timmar. Medan en nattbuss som är enda buss alternativet som jag kunde finna går på 12 timmar. Det sista och utan konkurrens snabbaste alternativet är flygresan.
Samtidigt som flygresan tur och retur går på bråkdelen av tiden jämfört med de andra färdsätten så släpper den även ut överlägset mest, nästan ett ton, växthusgaser mot tågets några gram och bussens ett tiotal kilogram.

Flygresan är alltså ofantligt effektivare på att smutsa ner än de flesta andra färdsätt. Då kan man tycka att flygresan borde kosta mest - smutsa ner ska vara dyrt.
Men så är inte fallet, snarare tvärtom. En flygresa den valda torsdagen i februari tur och retur Stockholm - Luleå får en betala 1348kr för. Om vi säger att vi tar flyget från Stockholm vi middagstid för att hinna med ett eftermiddagsmöte i Luleå så kan vi ta kvällflyget hem igen och sparar där med in en övernattning på borta ort. Skulle en ta tåget istället skulle det antingen innebära övernattning på plats eller nattåg båda hållen och då blir prislappen minst 2000kr.
Bussresan skulle förvisso kosta något mindre, drygt 1000kr tur och retur men där skulle det krävas åtminstone en övernattning. Dessutom har jag inte hittat bussresa för den valda torsdagen så det skulle spricka i vilket fall.

Så hur kommer det sig att flyget som är sådan miljöbov kan vara billigast att resa med, Varför ska den som tänker på miljön och ta tåget istället för flyget behöva betala med både sin tid och sin plånbok. Är det inte mer rimligt att den som tvunget vill komma fram snabbt på miljöns bekostnad åtminstone ska behöva betala därefter.

Ett alternativ vore en skatt på flygplansresor som skulle betala för järnvägens banavgifter som höjs för att de behöver rustas upp. Skatten skulle kunna vara utformad som en biljettskatt där det är i det landet resenären kliver på planet som skatten skulle tillfalla. I detta fallet Sverige då det är endast inrikesflyget jag ifrågasätter. Utrikesflyget har en annan problematik där det oftast inte finns någon seriös konkurrent. Går ju inte längre åka båt exempelvis till Thailand eller New York.
Som det är nu så betalar faktiskt flyget varken koldioxidskatt eller energiskatt i motsats mot bilen där miljöskatten är ungefär hälften av bränslepriset. Så jag tycker att flygresenärer precis som bilresenärer bör vara med och betala för att de smutsar ner.

PS. Här går det beräkna hur mycket utsläpp flygresan bidrar med. 

 

Val i ett splittrat Grekland

Idag är det val i Grekland och det verkar som vänsterinriktade Syriza ska gå segrande. Inte helt omöjligt att de kan få en egen majoritet då det grekiska valsystemet gynnar segraren.

Grekland är ett mycket splittrat land med enorma klyftor. Det finns människor som badar i rikedom. Det är de som har kunnat dra nytta av konservativa Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok:s regeringsbildningar genom åren. Dessa två har prenumererat på makten i decennium varav den sistnämnda satt vid makten när allting sprack vid den senaste finanskrisen och har av efter det straffats hårt då de numera knappt existerar.

Att människor nu vänder sig emot de traditionella partierna och istället till ett Syriza som inte har varit med och skapat krisen är för mig inte alls lustigt.
Men förstås så vill inte EU att ett vänsterparti ska komma till makten, ett parti som åtminstone uttalar sig för att vara på folkets sida och inte främst på kapitalets sida skrämmer den så kallade trojkan, de tre; EU, IMF och den europeiska centralbanken. Den sistnämnda vilket i praktiken är skattebetalarna i Europa.  Fast "de tre" är ändå mer villiga att se ett Grekland falla nu än de var tidigare då kostnaden nu har förflyttats till andra plånböcker, från kapitalet och giriga aktieägare till den vanliga medborgaren. 

Det var nämligen "de tre" som gick in när krisen var som värst och förhandlade om Greklands skulder till att bäras av EU:s medborgare istället för som det var tidigare, privata banker inom Europa. Så ifall Grekland nu ställer in sina betalningar drabbar det inga banker utan istället skattebetalare inom länderna som har lånat ut pengar till Grekland genom garantier upprättade av de olika ländernas budgetar.
Att Grekland har levt över sina tillgångar är det nog ingen som ifrågasätter. Problemet är bara att allt byggande i Grekland under tvåtusentalet som turistanläggningar och inte minst idrottsarenor inför olympiaden 2004 har gjorts av privata företag med hjälp av skatter och kreditpengar från privata banker. När nu luftslottet har punkterats och skulderna ska återbetalas är det dock den vanliga människan som får stå för notan och inte bankerna och byggherrarna som det borde vara då det var de som tjänade på illusionen.

Systemet är fel när privata banker kan låna ut till ohållbara projekt som skattebetalarna sen förväntas ta risken för. Antingen ska det vara en planekonomi där staten lånar ut och står för risken eller en marknadsekonomi där aktören som lånar ut även får ta smällen ifall det skulle gå fel och inte bara kan håva in vinsten så länge det går bra.
Och definitivt ska det inte vara som det varit i Grekland där en enig trojka utanför landets egna gränser bestämmer att det är skattebetalarna som får stå för notan när bankerna sjabblat sig.
Så det är vad Grekland idag röstar om. - En fortsatt bankstat - Ny demokrati - eller en mer solidarisk ekonomisk politik - Syriza.

Fattigdomen breder ut sig i Grekland

 OS-arena från 2004 års olympiad nu öde.

Glyfada i Aten är full av lyxyacheter

De rika visar upp sitt överflöd

Barnbidraget bör avskaffas.

Barnbidraget bör avskaffas och istället för ett generellt bidrag till alla familjer med barn upp till 16 år ska pengarna användas till de familjerna som verkligen behöver ett extra bidrag för att klara sig. 

Med risk för att låta som en konservativ som vill minska bidragen av den anledningen att staten ska vara så minimal som möjligt hävdar jag att barnbidraget i nuvarande form bör avskaffas och ersättas av ett behovsriktat stöd. 
Det finns dock en annan anledning till varför jag tycker bidrag endast ska gå till de som verkligen är i behov av det. Nämligen den att pengar som delas ut till individer som inte är i akut behov av dem oftast konsumerar upp dem. Och det är möjligtvis bra i det korta perspektivet, konsumera oss ur krisen som riksbankchef Stefan Ingves och förre finansminister Anders Borg hävdar, men i denna värld är sällan det som är bra i det korta perspektivet hälsosamt i ett längre perspektiv. Vi kan möjligtvis höja landets BNP genom att fortsätta ge ut bidrag till människor som inte är i behov av det och att de på så vis bidrar till att företags kvartalsrapporter visa svarta siffror istället för röda. I ett kort perspektiv är det som sagt kanske positivt för många, men i längden är det katastrofalt för ekosystem och den biologiska mångfalden.
Som jag påpekat tidigare måste vi helt ändra system till ett som inte bygger på konsumtion. Eller åtminstone konsumtion där vi plockar ut mer än vi ger tillbaka. Det håller inte att jordskorpan töms på resurser i snabbare takt än det tillförs nya.
Därför ska staten bidra så lite som möjligt till att detta händer. Och då bör barnbidrag endast utdelas till familjer som är i absolut behov av det.
Vi bör även se över räntebidraget till bostadslån. Av en del kallat ränteavdrag - av den enda anledningen att avdrag låter finare än bidrag. Men i själva verket är det ett bidrag som bidrar till höjda bostadspriser och även högre vinster för bankerna, då kunderna, på grund av höga bostadspriser som drivits upp av räntebidraget, tvingas låna mer än de hade behövt om inte räntebidraget funnits där. Vilket bankerna förstås jublar över då det är staten som ger bidraget medan det är banken som tar in räntan på kundens lån som blivit högre på grund av bidraget. I viss mån bidrar räntebidraget även till ökad konsumtion, (läs ovan - ohållbar konsumtion) då pengarna som egentligen borde gått till bostadslånet kan frigöras och konsumeras upp av medelklassfamiljen som av staten stöttas med 32 miljarder vilket var kostnaden för räntebidraget 2012.
Tillsammans med barnbidraget som är på ungefär 25 miljarder blir kostnaden för dessa två bidrag ungefär detsamma vad integration 16 miljarder och rättsväsendet 40 miljarder kostar staten varje år.
Man ska möjligtvis inte ställa kostnader mot varandra och sociala bidrag kan visst behövas. Men i så fall tycker jag bidrag ska vara riktade och inte så generella som räntebidraget, alla som lånar kan använda det, såväl rik som fattig, eller barnbidraget som är lika stort om du så är miljonär eller ensamstående lågavlönad förälder.   

Beundrarbrev!

Hej Marknaden
Vet ni en sak, jag har länge velat skriva ett brev till er. Så nu har jag tagit mig mod att författa några rader. Jag hoppas att ni kan uppskatta det. Jag ska inte bli allt för långrandig för jag förstår att ni måste vara ganska upptagen.
Ni bruka ju ringa mig och erbjuda möjligheten att välja nåt av alla era erbjudande. Ni är alltid väldig trevlig och lyssnande men skulle det finnas möjlighet för er att ringa på lite andra tider undrar jag? Ibland händer det att man är upptagen och det är ju tråkigt och riskera att missa er mångfald.
Jag får ju också adresserad post med ett mycket trevligt Herr eller Ni-tilltal och även där väldigt fina erbjudande med en mångfald av valmöjligheter.
Jag vill också berätta att ni är den första jag möter på morgonen och då brukar ni förklara hur hälsosam just jag är. Då ger ni mig samtidigt också ett tips om ett nyttigt recept till lunchen, jag tackar och går till muggen där ert skinande leende bruka möta mig.  
När jag några minuter senare kommit ut i gemenskapen finns ni där med. Medan övriga medborgare hastar förbi verkar det som ni har all tid i världen bara för just mig. Ni tittar mig rakt i ögonen och ler, jag känner mig speciell och ler tillbaka.
När jag senare slår på datorn känns det som att ni väntat på mig, nästan som att ni har läst mina tankar. Bland all er mångfald så finns just det där jättefina erbjudandet i datorn som jag precis satt och funderade på. Hur gör ni egentligen?
Ibland kan det hända att jag känner mig lite ensam. Speciellt vid de tillfällena när alla andra vänner har tackat nej till bio. Men så fort jag satt mig i biostolen tar ni min hand och då känner jag mig plötsligt väldigt uppskattad igen.
De gångerna jag skulle blir sjuk är ni alltid väldigt mån om att jag ska bli frisk så snabbt som möjligt. Ni erbjuder en stor mängd både läkande och förebyggande små söta piller.
Men bäst av allt tror jag det är att ni känner av reslusten inom mig. Så fort jag vill ut och resa så är ni där och hjälper mig med ert magnifika utbud.
Jag känner att jag kan lite på er, ni finns där i vått och torrt, ni är ständigt lika glada, har ett leende till hands och alltid färgglada och trevliga.
Jag önskar er all lycka.
Hejdå marknaden, vi ses snart.
Mvh
/B 

Bankerna skiter i klimatet.

Bankerna är knappast gröna

Ingen av de största svenska bankerna bryr sig i hur dina pengar investeras när det kommer till miljön.  

Bland de sju största bankerna i Sverige är det ingen som når upp till 50 procent i någon miljörelaterad investeringsgrupp. Det är Fair Finance Guide Sverige som har granskat de fyra storbankerna plus Länsförsäkring bank, Danske bank och Skandiabanken. Sajten Fair Finance Guide som lanseras idag av Sveriges Konsumenter är enligt hemsidan "ett internationellt initiativ för att öka konsumenternas insyn i hur hållbart bankerna investerar." 
Bankerna betygssätt i 13 olika teman, bland annat mänskliga rättigheter och skatteflykt och korruption men även några teman som härrör direkt till miljön som exempelvis klimatförändringar och skog. Där alla bankerna hamnar inom rött eller det ännu sämre lila utom SEB som inom skog kommer upp i färgen orange vilket ger 43 procent av hundra möjliga. Men och andra sidan kvalar fyra banker in på noll där. Samma dystra siffror blir det inom biologisk mångfald likväl som klimatförändringar där toppen endast når 28 procent.

Sänk lönen - rädda miljön

Rätt utveckling är bra

Lönen är en stor anledning  till varför vi bör göra oss av med arbeten. Vi kan inte rädda miljön genom att skapa arbeten. Snarare tvärtom.

Som jag skrev om häromdagen så kommer arbetsplatser fortsätta att försvinna i samma takt som IF metall basen ojade sig för att det hade gjort sen millennieskiftet. Jag skrev också att vi bara bör bevara arbeten som vi finner lämpliga och nödvändiga och att jobben som då återstår torde delas upp mer jämbördigt så ingen ska behöva slita hund med ständiga övertider.
Om inte dessa argument räcker för den nitiske status quo vurmaren så finns det även ekologiska omständigheter som gör att vi ofrånkomligen måste ändra levnadsstandard. Att vi i västvärlden har en levnadsstandard långt över hållbara nivåer och till det dessutom en utvecklingsvärld som är på god väg upp till liknande standard kommer förstås ekologiskt bli en katastrof för mänskligheten. Och detta är inget som vi längre kan skjuta framför oss. Djur och växtfaunor utrotas i en allt snabbare takt och lägg därtill människor som fördrivs för att råvaror som olja, guld och inte minst de sällsynta jordartsmetallerna, som bland annat används till våra mobiltelefoner, ska bärgas ur marken.

Vind el inte ren

Detta är något vi alla är en del av om vi så förespråkar "ren" energi, eller ej, som solceller eller vindkraftverk, det spelar egentligen inte speciellt stor roll. Vindsnurror och solpaneler består även de av jordartsmetaller för att fungera. Om vi sparar pengar genom att handla billigare och miljövänligare grönsaker eller nöjer oss med den tio år gamla teven istället för den där nya 60:e tummaren så är vi ändå en del av allting.

Lönen problemet

Det kan säkert finnas nån som lever med ett tillräckligt litet ekologsikt fotavtryck för att det ska vara hållbart men jag hävdar att de isåfall inte är många. Och för att återgå till början så är jobben roten till allt det onda. Eller snarare betalningen för utfört jobb som är roten. En ständigt stegrande löneutveckling tillsammans med vår allt annat än hållbara livsstil gör att allt mer av våra miljömedvetna besparingar äts upp av att samma besparingar nyttjas av en livsstil som utger sig för att vara hållbar men egentligen bara är samma sak i ett nytt paket.

Jevons lever 

Det kallas Jevons paradox eller rekyleffekten och var William Stanley Jevons som på 1800-talet upptäckte att effekteviseringen av ångmaskinen inte gjorde industrin mindre beroende av kol. Utan snarare var det så att kolanvändingen sköt i höjden då effektivare ångmaskiner innebar fler möjligheter. Utvecklingen av idustrisamhället tog på så vis fart.
I nutid märker vi av paradoxen på så sätt att ju energisnålare och effektivare prylar vi tillverkar desto fler är det som har råd och därmed skaffar dem. Och den som säger nej till prytlarna tenderar ofta att utöva sitt andra frititdsintresse, nämligen resandet. Flygbolag pressar ständigt sina priser för att vinna marknadsandelar vilket gör att fler får råd att resa oftare. Flygbolag som dessutom inte allt för sällan hålls under armarna av statliga subventioner då de presade priserna gör att endast ett fåtal bolag är konkurrenskraftiga.
Alltså, i motsats mot vad facken hävdar menar jag att löneutvecklingen är förkastlig och att marknaden skulle behöva dräneras på arbeten för att förhindra någon att tjäna så mycket så hen kan göra ett större fotavtryck än vad som är ekologiskt hållbart.

Det jobblösa samhället

Sverige avindustrialiseras rapporterar Sveriges radio. Drygt 160 tusen industrijobb ska ha försvunnit sen millennieskiftet. En del läggs ned medan andra flyttar utomlands rapporteras det. Vi borde vara nöjda, färre jobb - mindre stress.

Enligt IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe är en av anledningarna till avindustrialiseringen att det investeras för lite i Svensk industri. Hur det skulle hindra anställningsflykten från en bransch där investeringarna som trots allt gjorts de senaste decennierna till största delen satsats på att robotisera, datorisera och effektivisera för att få bort kostnadstunga människor framkommer inte.
Det är människor av kött och blod som har kommit ifrån sina tunga lyft, de monotona arbetsuppgifterna och förhoppningsvis kan njuta av ålderdomen utan att behöva lida av artros orsakad av snedbelastning från det krävande industrigolvet. Metallbasen borde vara nöjd att deras medlemmar slipper slita hund i framtiden. Att en datoriserad robot istället kan göra samma arbete som tjugo manshänder klarade.

 

Borde vara nöjd

Samma metallbas, som förövrigt tjänar som två och en halv arbetare, borde vara nöjd med att arbetarna slipper stressen och istället se det som ren och skär lycka att det nu finns en robot som kan göra det nödvändiga arbetet. Så att hans avpolletterade medlemmar istället kan ägna sig åt mer mänskliga saker än att knega på ett stålverk. Till exempel kanske några av de här 160 000 före detta arbetare har ett barnbarn som skulle bli glad över en närvarande morfar eller en småbarnsmamma som får mer tid över för sitt stora körintresse eller varför inte amatörskådespelaren som när en dröm om att nån gång skriva ett eget manus och nu får tid till det.
Borde inte metallbasen vara nöjd över om hans medlemmar får mer fri tid till att göra vad de vill. För att deras arbete har ersatts av något som inte har mänskliga värden, något som mår lika bra efter tio timmars arbete och inte är en kulturell och social varelse till skillnad mot de före detta industriarbetarna.

Betala själv

Samtidigt läser jag om datacenter som byggs i Luleå och övriga delar av norra Norden. Det är en ny industri som växer fram med moderna anläggningar som dessutom kräver minimalt med anställda.
Och det är inte bara jättelika serverhallar i norr som bidrar till omläggningen av samhället från anställda människor på en industri till ett samhälle där robotar och datorer gör det som en gång i tiden behövdes människor för att utföra. Fler och fler skaffar sig en robotdammsugare, robotgräsklippare eller handlar mat där betalningen sköts utan att det krävs något butiksbiträde. I en relativt nära framtid har vi med all säkerhet förarlösa fordon som transporterar både oss och våra varor som vi mest troligt handlat genom nätet. Det kan vara en förarlös drönare som levererar din pizza eller det förarlösa tåget som tar dig från Stockholm till Göteborg
Fler och fler arbeten som försvinner ersätts aldrig och istället för som metallbasen vara konfunderad över det borde vi alla glädjas över den tekniska utvecklingen som gör att en maskin kan tillverka det vi behöver eller en robot som utför tjänsten vi vill ha.

Ny skattebas

Precis som industrin i full fart håller på att växla över till nya näringar så borde förstås skattebasen hänga med i den snabba giren. Vill vi ha kvar vår välfärd som bygger på skatt så måste givetvis skatteunderlaget vara något annat än en lönearbetare då de försvinner i allt snabbare takt. Till exempel så förbrukar Facebooks serverhall utanför Luleå lika mycket energi som en mindre stad i Sverige men sysselsätter max 35 personer. Där skulle en energiskatt givetvis vara mer effektiv än en beskattning på arbetaren. Företag som håller på med finansiella tjänster skulle kunna ha en transaktionsskatt där varje transaktion som datorn genomför genererar nån skattekrona. Där vi tidigare tillverkade en bil med en beskattad manshand skulle det kunna finnas en produktionsskatt per robotproducerad enhet. En skatt som i alla tre exemplen givetvis skulle gå till vår gemensamma välfärd men även täcka en medborgarlön, basinkomst eller vad man vill kalla det.

Tre timmar per dag

Det är kanske en utopi och tro att alla arbeten skulle försvinna men om vi redan nu började dela upp arbetena som finns mellan oss tror jag samhället skulle fungera bättre och bli än mer mänskligt. Det kan nog exempelvis finnas skäl att ha en mänsklig värmande hand inom vissa områden för vad vore en sjuksäng utan en omtänksam sjuksköterska eller en skolbänk utan en förstående lärare. Men dock tror jag det finns jobb som samhället skulle klara sig utan. Jag har exempelvis själv förflyttat djupfrysta sockrade munkar från en punkt till en annan idag. Ett sådant arbete är inget som samhället har ett behov av. Ett annat tveksamt nödvändigt men dock mer prestigefullt arbete, är att flytta runt alla våra gemensamma pensionspengar, mellan mer eller mindre etiskt försvarbara företag, för att de ska alstra så mycket kapital som möjligt.
Dessa inte till nöd tvungna arbeten tillsammans med alla bortrationaliserade industriarbeten skulle möjligtvis ge oss en arbetsmarknad där det egentligen inte behövdes mer än tre timmars arbetsdag.
Detta är något som författaren och journalisten John Langdon-Davies siade om redan 1936 i boken A short history of the future. Fast med skillnaden att tre timmars arbetsdag skulle inträffa redan på 1960-talet. Ämnet är också något som vetenskapsjournalisten Lasse Berg skildrar i tre böcker Hur människan historiskt har arbetat ungefär tre timmar om dagen när vi vandrade runt på slätterna i Afrika. Det är endast en kort stund av människans historia som vi har arbetat så mycket som vi gör nu. Den mesta av tiden i människans tidevarv gick istället åt till social samkväm skriver Lasse Berg i bland annat boken: Skymningssång i Kalahari - Hur människan bytte tillvaro.

Fridolin har lämnat marken.

Gustav Fridolin med politikerblicken

Riksdagens egna lilla "baby face" Gustav Fridolin börjar komma till åren.

Han har alltid setts som den lillgamla och blev endast 19 år gammal invald i riksdagen och två år senare var han ledamot i partistyrelsen och förde förhandlingar med dåvarande Göran Persson regeringen. Det var nog många som då trodde att han lik sin namne Sankt Fridolin skulle kunna bli helgonförklarad och den starka kraften som miljörörelsen längtat efter. Åren gick och Fridolin hann både hoppa av politiken, ägna sig åt journalistik, läraryrket och bli invald i riksdagen igen. Men det märktes inte på han, han var fortfarande politikens påläggskalv med ett opåverkat yttre. Men sen hände något, Gustav Fridolin fick plötsligt, må vara ganska beskedliga, rynkor.
En förklaring kan ju helt enkelt vara att han har blivit äldre, även en påläggskalv åldras. Men den viktigaste förklaringen är nog att han inte längre har kvar fötterna i den skånska myllan. Fridolin har helt enkelt blivit ett politiskt djur och svävat iväg upp bland molnen till de andra högdjuren.
För där uppe åldras man mycket fortare än nära marken läser jag i senaste numret av Forskning&Framsteg. Det är Claes Uggla, professor i naturvetenskap på Karlstad universitet, som intervjuas om gravitation och säger att stark gravitation påverkar åldrandet positivt. Utsetts man för mycket gravitation, så går tiden saktare och på så vis blir man inte gammal lika snabbt. Exempelvis åldras huvudet snabbare än fötterna då de senare för det mesta av tiden är närmare gravitationens mitt.
Så Gustav Fridolin får nog se fram emot en åldrande tillvaro med begränsade möjligheter att helgonförklaras av andra än möjligen några av de övriga miljöpartistiska statsråden som han gett fina poster på miljöns bekostnad då denna inte verkar vara så viktig i regeringens ögon.   

Allt är ju relativt. I det här fallet är det så att skillnaden mellan huvud och fot i genomsnitt är en nanosekund per år. Lyckas du alltså komma upp i den ansenliga åldern av 1 miljard år så kommer dina fötter vara en sekund yngre än ditt huvud.

Vem är vem.

Politik politik politik...

Finns politiken där för politikernas egenvärde eller för folkets skull?
Är det kanske så att retoriken och hur den går att tolka som spelar störst roll istället för vad vältaligheten i praktiken leder till. Kanske som expressens ledarrubrik lyder "Valrörelsen varar ända fram till påska" Där imperativet "påska" kanske borde tolkas som en uppmaning till politikerna att ta tag i saker istället för att endast träta om ingenting.
Dock tror jag inte att valrörelseretoriken kommer att upphöra vid påsk utan den kommer troligtvis fortsätta fram till ett troligt extra val nån gång framåt hösten när den budgeten då ska klubbas. En budget där troligtvis ingen riktigt kommer veta vems som är vems och då Reinfeldt och Alfons pappa kommer framstå som venus och mars i jämförelse.

Reinfeldt vänster, Alfons pappa höger.

Förövrigt måste det ju vara en dröm som politiker och få regera på någon annans budget likt regeringen nu gör. Man får maktposition, blir omskriven och får sitta på statsrådsstol men slipper ta ansvar för sin politik. Även om de förstås aldrig skulle erkänna det så tror jag att Stefan Löven njuter varje sekund och nog allra helst skulle se att alliansens budget skulle bli vinnare till våren med.   

Israel inte som Sydafrika?

Är det inte hög tid att även apartheidstaten Israel nu drabbas.

Det meddelas överallt att Margot Wallström, vår nya utrikesminister (för alla utom Carl Bildt) inte är välkommen på statsbesök hos Israel efter att regeringen tidigare har erkänt staten Palestina.

Sydafrikas och speciellt ANC:s frihetskamp mot åtskillnadslagarna stöddes redan på 1960-talet av Socialdemokrater men även Centerpartiet och Folkpartiet var stora förespråkare mot apartheid och den vita minoritetens förtryck. Ett förtryck som går likställa med Israels nuvarande förtryck av den palestinska befolkningen. Bland annat märks detta i retoriken som används. När israeliska "nybyggare" hävdar att ockuperad mark tillhör det heliga folket i Sions land och därmed deras rätt till bosättningar. Så fanns det en del vita i Sydafrika, speciellt afrikander, vilka var holländska nybyggare, som motiverade apartheid och rassegregationen med att det var guds vilja.
Apartheid vilket sydafrikanska förtrycket blev känt under betyder åtskildhet från engelskans apart: (åtskild) och afrikaans-suffixet heid (het).
I Israel finns ju just precis en åtskildhet i form av en mur som som både bokstavligt och bildligt talat åtskiljer folket.
Så när regeringen nu sätter när foten och är bland de första västländerna som erkänner staten Palestina och därmed tar ställning mot Israels förtryck är det lite lustigt att Folkpartiet inte denna gången vill stå upp för de förtrycktas rätt.
   – Sveriges erkännande av Palestina var förhastat. Det har lett till att vi uppfattas ensidigt ta ställning för ena parten säger Jan Björklund bland annat till TT.
Men är det inte precis det man borde göra, ställa sig på de förtrycktas och marginaliserades sida mot förtryckaren precis såsom Sverige gjorde i ett tidigt stadium mot förtryckaren Sydafrika. När fler länder senare följde efter så kunde en förtryckande stat inte längre stå emot.  

Zombie..förlåt partiledardebatt.

Om du är rädd för en zombieattack så finns det en officiell sida som berättar mer vad du ska göra om en sådan inträffar. Det är länsstyrelsen i Kronobergs län och Krissamverkan Kronoberg som samarbetar. Det är inte enbart zombieattacker som det informeras om. Även terrorattentat, bränder eller om exempelvis dina föräldrar skulle försvinna kan en får information om. 

Apropå zombies så har det varit partiledardebatt idag och vad jag kunde höra verkade de flesta vara mer döda än levande. Det var endast en som reflekterade över verkligheten. Det var Jonas Sjöstedt som 2 timmar och 38 minuter in i debatten recenserade Naomi Kleins nya bok This changes everything: Capitalism vs the climate. Det var Gustav Fridolin som hade ordet och Jonas Sjöstedt frågade om han tycker det är rimligt att det är storföretagen som får sätta agendan i miljöpolitiken. Apropå (TTIP) som är handelsavtalet som EU håller på att förhandla fram med USA och där en klausul innebär att företag ska kunna stämma stater om deras rätt till företagande begränsas exempelvis för att en stat ändrar miljölagstiftningen. 
Gustav Fridolin verkade tycka att företagen ska få vara med och bestämma.
Så precis som zombies gillar att verka om natten så verkar miljödebatten bland politiker vara förvisad ut i debattmörkret. Här finns hela debatten om du mot förmodan inte skulle ha något bättre för dig.

Jo förresten, för att inte drabbas av en zombie så har länsstyrelsen i Kronobergs län och Krissamverkan Kronoberg listat två punkter du bör tänka på:
• Se inte för många skräckfilmer.
• Skulle du mot förmodan möta en zombie – spring åt andra hållet.

Ann Heberlein o kränkthet

Viss nationer verkar vara ganska lätta o kränka.

Apropå det jag skrev häromdagen om att vissa ska tåla och bli kritiserade medan annat inte ska kritiseras. Skulle du bli kränkt av det som står dig nära? Kan dina intressen förlöjligas, tål du och fördummas för att du håller på med det du gör, skrattar du med grannen när han kritiserar dig? Läs och begrunda Ann Heberleins artikel i DN

Retorik istället för betyg.

Aristoteles diggade retorik.

Igår på SVT:s Agenda diskuterades det hur betygen ska göra elever mer skolmotiverade. Alliansen vill sänka betygsgränsen ännu en gång berättade Tomas Tobé (m), från nuvarande klass sex till årskurs fyra. Gustav Fridolin (mp) och (regeringen får man anta) vill däremot inte sänka. Om de vill höja nuvarande gräns diskuterades aldrig, ej heller ifall betyg överhuvudtaget behövs. Här nedan förklaras vad skolpolitiker istället borde fokusera på.

En obligatorisk retorikkurs i grundskolan är en demokratifråga. Att kunna och våga framföra sina åsikter i tal och skrift är att kunna och våga tillvarata sina medborgerliga rättigheter. Dessutom involverar retoriken även etik, något som är nog så viktigt i dagens samhälle. Att vara en god lyssnare och kunna byta perspektiv utvecklar den empatiska förmågan och gör oss, i någon bemärkelse, till bättre medmänniskor.   

För den som känner alla de områden där retorikens verktygslåda hjälper oss till bättre resultat är naturligtvis det enda rimliga att det praktiska handhavandet av verktygen ska vävas in i undervisningen genom hela skoltiden. Detta på ett strukturerat och medvetet sätt och med start så tidigt som möjligt. Jag menar att allt annat är att svika barnen och att, mot bättre vetande, sänka ambitionsnivån när det gäller effektiviteten i skolan.

Vi har alla, under vår egen skoltid, sett de kamrater som med fasa, rodnande ansikten och darrande knän ställde sig framför klassen för att, gång på gång, få bekräftat att muntlig framställning var något de inte behärskade. Många av oss minns också själva hur det kändes att vara den som misslyckades och den hjälplöshet detta innebar. Muntliga presentationen var något som förväntades av oss, men ingen hade faktiskt försett oss med de kunskaper och verktyg som behövdes för att lösa uppgiften.

På samma sätt som eleverna får lära sig läsa innan vi ställer krav på att de ska ta till sig en skriven text, eller får lära sig multiplikation innan vi förväntar oss att de ska lösa tal där detta räknesätt krävs, måste vi självfallet ge dem de retoriska kunskaper som behövs för att lösa de retoriska uppgifter vi ger dem. Att så inte sker och att denna orimlighet kan få fortleva i den svenska skolan, med det svek mot barnen som det innebär, är en stor gåta.

När eleverna väl når gymnasiet ska den retoriska hantverksskicklighet redan finnas där, åtminstone på en grundläggande och användbar nivå. Inom gymnasieskolan ska fokus ligga på de ämneskunskaper som gäller för respektive program. Redan idag för gymnasielärarna en ojämn kamp mot tiden för att förmedla de kunskaper av olika slag som eleverna förväntas besitta när de lämnar skolan. Elever från yrkesprogram ska vara anställningsbara för företag i den bransch skolan utbildar för. Det är ingen liten uppgift att på tre år förmedla ett tillräckligt yrkeskunnande för att eleverna ska vara attraktiva på arbetsmarknaden, och därutöver kunskaper av mer allmän karaktär.

På de studieförberedande programmen gäller motsvarande kamp mot klockan för att elevernas kunskaper i matematik, språk, historia med mera ska nå de nivåer som mottagande universitet och högskolor förväntar sig, och det med all rätt.

Den kamp mot klockan vi ser ute i skolorna är däremot ett tungt argument för att introducera retoriken tidigt i våra barns liv för att sedan, på ett medvetet och strukturerat sätt, utveckla kunskaperna under hela deras skoltid. Jag vill till och med gå så långt som att påstå att retorik genom hela grundskolan väsentligen kan bidra till att komma tillrätta med de successivt sjunkande kunskapsnivåerna i den svenska skolan. Skolan behöver höja sin effektivitet. Det kan vi göra med retorik.

Retorik handlar om att samla, prioritera, strukturera och förmedla information. Den elev som behärskar detta har alla förutsättningar för effektiv inlärning och för att lyckas i skolan. Retoriken bygger dessutom på etiska principer, vilka motverkar de destruktiva inslag som förekommer på skolorna. Jag vill också påminna om det påbud i grundskolans läroplan som säger att eleverna ska utveckla ett kritiskt förhållningssätt till olika källor. De ska kunna granska och värdera uppgifter och åsikter av olika slag och från olika håll. Hur löser vi detta om inte med hjälp av retorikens råd och regler?

Skolan har inte råd – varken ekonomiskt eller mänskligt – att avstå från att tillhandahålla de verktyg som vi vet ger de bästa resultaten. Vi vet att retoriken ger stöd, råd och struktur för hur en stor del av de uppgifter eleverna i våra skolor ställs inför kan lösas på bästa sätt. Det borde därmed vara självklart för alla pedagoger, som dessutom gärna kallar sig goda pedagoger, att stå beredda med retorikens verktyg under arbetets gång.