Pride - endast för vissa.

Debattartikel på Nya Dagbladet

Jag lyssnar på Ring P1 och börjar fundera över vilka minoritetsgrupper som accepteras, och i vissa fall höjs till skyarna, medan andra snarare ses som paria i samhället.

Inringaren Kristina Hagbom syftar på egenskaper som en har blivit tilldelad i livets lotteri och som innebär att man tillhör någon minoritet i samhället. Hon tar upp tre exempel: vänsterhänthet, blodgrupp och homosexualitet, tre egenskaper som kan uppstå utan genetiska anlag. Något de har fötts med och inget val de gör säger hon. Det är ju mycket möjligt att en föds till homosexualitet eller att vara vänsterhänt utan att det finns några anlag för det i släkten. Utan endast är en slump som "drabbar" vissa. Om så är fallet eller om det finns omständigheter som påverkar låter jag vara osagt, och egentligen spelar det ju ingen som helst roll.

Hon säger vidare...
...resten får ni läsa på Nya Dagbladets debattsida.

PS.
Missa inta att läsa längst ner på debattartikeln...har härmed blivit debattör. 

Torvmossen

Min barndoms somrar präglades av arbete på Råsa torvmosse. Torven användes som jordförbättring och där det mesta av arbetet att få den färdig utfördes för hand. I skinande sol, hällande regn och myggor som stack. 

Cykeln bromsade in, på ditvägen var det mestadels nedförsbacke, det var annat på hemvägen. Förbi sjön rullade det på ganska enkelt men framme vid sågverket började uppförsbacken när man sen kom fram till den gamla skolan så började det luta kraftigt uppåt. Men än var det inte hemgång. De andra hade redan anlänt i en gammal lite ovanlig Ford, den var grön.
Den rostiga grinden satt där nog mest för symbolikens skull, det var ju åtminstone inga problem att varken cykla eller gå förbi den och var man inte allt för rädd om sin bil var det nog inga större bekymmer att komma ut och in på det viset heller. Och för det mesta var man inte särskilt försiktig med sina bilar i dessa trakter. Det fanns liksom ingen mening - bilarna var av billig modell och vägarna av samma kategori.

Inne i matboden som egentligen aldrig användes, man åt i stort sett alltid ute i det fria, luktade det galon och mycket gammalt träd. Den hade hjul men antagligen flyttat lika lite på sig som socialdemokratin rört sig från makten det senaste seklet. Den hade förövrigt samma röda färg som arbetarpartiet bestämt sig för. Med gröna lister runt om ifall jag minns rätt.

Jag var yngst, jag var också den enda som kom ifrån grannbyn, alla de andra hade körkort och bodde i samhället där affären fanns. Dit brukade jag cykla på somrarna för att träna fotboll. Där fanns också en ishall men jag tyckte oftast det var för kallt för att spela hockey. Så det fick bli fotboll då man kunde cykla till träningarna då vintrarna då hockeyn tränades oftast inte tillät det. Fast fotbollen var inte förrän till kvällen, först skulle dagen klaras av.

Allt gjordes för hand utom det allra tyngsta momentet. Där krävdes det en maskin för att få upp styckena i rätt form och storlek. Precis som allt annat var maskinen gisten och med bäst före datumet passerat för flera decennium sedan. Bitarna som plockades upp var som förväxta sockerbitar. Maskinen förflyttade sig i snigelfart över de imponerande ytorna och skar med precision, över tid djupa hål i marken. Sockerbitarna som landade på kanten var mättade av vatten och urminnes historia.

Efter maskinen krökte vi rygg och särade på de uppskurna bitarna  Där sen försommaren tog vid och jäste mossen och torkade det som betalade vår sommarlön. Någon vecka senare gick vi åter ner på knä för att stacka. Bitarna balanserades på varann i ett sicksackmönster och gjorde mossen till en konstverk i gigantiskt format. Beroende på väder och vind så varierade vikten på bitarna efter säsong men det var inte ovanligt med kolosser på 20 kilo styck. Dessa lyftes för hand med allt mer värkande rygg ju längre dagen gestaltade sig.

Efter några år dök även en klasskamrat upp här ute, då var jag inte längre yngst. Han var hockeyspelare och därmed en som klarade av de tunga lyften. Vi två jobbade ofta i lag, lyssnade på gökens kockoande och dränkte våra uttorkade strupar i femminuters raster. Men innan solen hade suddat bort all mänsklig skugga var varje kvadratcentimeter hud attackerad av bloddrypande flygare. Värst var det för dem som hamnade närmast sjön där skogsbrynet härbärgerade extra mycket knott och mygg.

Efter allt vändande, delande och lyftande på omänskligt tunga torvbitar tog det monotona täckandet vid. Varje konstverk skulle nu skyddas från regnet av en gräsligt ful svart plast. Kilometer efter kilometer rullades täckplasten ut som spändes ner av en aldrig sinande mängd stolpar. Dessa trycktes ner i marken för hand  med endast en liten järnbit som mothåll, detta var ett arbete för de längsta, pinnen som skulle ner i marken var tämligen lång och marken var inte alltid mjuk trots att det var en mosse. Jag var tidig i växten så ibland var det min uppgift. Jag fick ställa mig på tå och använda hela kroppen för att få ner pinnen. En halvmeter var vad som krävdes för att inte vinden skulle kunna fånga plasten och göra allt arbete ogjort

Men innan tryckandet tog vid hade plasten knipits fast av miljoner klädnypor i delikata harmoniska mönster. Från början var det behagligt att slippa allt lyftande på endera dyblöta, blytunga eller dammande och stickande torvbitar. Men allt medan dagen gick började händerna domna och klädnyporna av trä göra blåsor på de ömmande fingrarna.

För att få in torven från mossen användes ett urgammalt draglok och till det en minst lika gammal järnväg som placerades ut mellan raderna. Var skena baxades för hand och sakta tog sig loket ut till slutet av raden. När raden var tömd på all torkad torv togs rälsen upp och lades ut på nästa rad. Så här fortsatte arbetet tills var rad var tömd och skolarbetet tog vid igen framåt höstkanten.

Påtvingad åldersförsäkring

Den statliga allmänna pensionen borde vara en fri och rättighet och något som varje individ skulle kunna ha en möjlighet att välja bort. Istället för som det är nu, en påtvingad åldersförsäkring.

Som nog alla vet betalas viss del av lönen per automatik in till staten för en framtida pension. Vad alla däremot kanske inte vet är att pensionen sen används som ett kapital för att investera på börsen. Mycket av pengarna satsas inom branscher som kan beskrivas som miljö och/eller etiskt-tveksamma. Som exempelvis gruv-, olje-, tobak- eller vapenindustrin.

Det må vara hänt att kapitalet spelas med på börsen. Även att de investeras inom nämnda branscher. Moralen är ju allt som oftast individens och pengarna är ju kollektivets. Så troligtvis skulle det vara omöjligt att investera pengarna ifall alla olika viljor skulle tillgodoses. Starkast lobby-grupp skulle väl antagligen bestämma, precis som inom all annan politik antar jag.

Vad jag vänder mig emot är istället att pensionen är just ett kollektivt kapital som innefattar hela befolkningen. Där varje individ i själva verket tvingas att teckna en försäkring som pensionen i realiteten faktisk är. En försäkring som inte löser ut förrän individen ifråga passerat ett visst datum.

Skulle individen drabbas av en sjukdom när hen är exempelvis 65år och veta att dödsdatumet är inom ett år, så kan hen inte plocka ut sin inbetalda pension i förväg för att kunna njuta lite extra det sista året i livet. Alltså är de pengarna som dras från varje löneutbetalning endast en försäkring och inget en garanterat får tillbaka.

Likaså går det inte välja bort att betala in pension ifall man inte vill leva tillräckligt länge för att pensionen ska utlösa. Det borde ju rimligtvis vara en rättighet att få leva som James Dean ska ha uttryckt det "Live fast die young". För varför ska just levnadssättet som är allenarådande för tillfället påtvingas alla - en ska knega stora delar av livet för att ålderdomen ska vara tryggad.

Jag tycker det borde vara var och ens rättighet att få välja om den vill betala in sin egna pension till en statlig fond. Om jag inte vill att mina pengar ska komma oljeindustrin till del eller om jag kanske föredrar att pengarna satsas på vapenindustrin borde jag rimligen få avgöra själv. Och den som exempelvis väljer ett kort men intensivt liv ska inte behöva betala till sin icke existerande pension.

Därmed inte sagt att systemet med statlig pension borde plockas bort. Bara att det borde vara en valfrihet. Och att varje person skulle ha möjlighet att välja bort åldersförsäkringen som pensionen egentligen borde heta.

"Folkpension" då? Ja det finns ju individer som kanske inte knegar någon del av sitt liv och då kanske inte kan spara för en eventuell ålderdom. Och än fler blir de i framtiden då jobben rationaliseras bort. Det skulle vi lösa med en "värdighetslön". Basinkomst eller medborgarlön är andra ord för samma sak. En peng som skulle bekosta alla individers överlevnad helt enkelt. Något jag skriver om här.       

Mållös

Häromkvällen hade jag en intressant diskussion med en god vän. Jag antydde då att drömmar och mål inte nödvändigtvis behöver vara mänsklig natur. Utan snarare något som har uppstått på grund av att status och hierarkier blivit en del av samhällsstrukturen.

Under människan första tid så levde vi som kringvandrande samlare och jägare på afrikanska savanner. Det var där människan utvecklades från hominid till den människa av kött, blod, tankar och andlighet som vi nu är. Den perioden varade under hundratusentals år och det är livet på savannen som har format vårat sinne och kropp allra mest. Den senare tiden med bofasta bönder är bara en bråkdel av människans tidsperiod och den ännu nyare, kavajprydda stadslevande människan, försvinner närmast på homo sapiens evolutionära levnadsskala.

Som jägare och samlare levde vi i grupper av 30-40 personer. Under vissa tider så många som upp till 100-talet. Så att människan nu klarar att leva i moderna städer med grupper, av ibland så många som tiotals miljoner, får närmast ses som en bragd. Eller snarare ett bevis på att människan kanske är det djuret, av alla, som kan anpassa sig till sin omgivning allra snabbast och bäst.

Jägare och samlare levde helt jämställda. Kvinnor, barn, män och gamla sågs alla som likvärdiga. Den som hade viss fallenhet för något var ofta den som använde sina färdigheter men utan att för den delen skryta med dem. Alla egenskaper sågs som lika värdefulla av gruppen, om det så var fysiska kvaliteter, praktisk kunskap eller mer mjuka värden som väggmålning eller att kunna trösta ett barn. Den som var snabb, smidig eller välväxt sågs aldrig som mer värdefull än den som var till åren kommen.

Även barnen som togs om hand av alla i gruppen, inte bara släktingar, skattades varken mer eller mindre. De fick vara med och samla och jaga, de fick lata sig, de fick spela musik, de togs på allvar runt lägerelden och de lärde sig att skämmas när de inte delat maten lika.

Status och hierarkier existerade helt enkelt inte i det mycket civiliserade Jägare och samlarsamhället. Därmed fanns heller inget som hette mål eller dröm. Dröm som drömmar på natten eller dagdrömmar och fantasier fanns troligtvis men inte ordet dröm med innebörden att en ville vara något annat. För det fanns helt enkelt inget "bättre" att eftersträva. Det existerade helt enkelt inga Zlatan, Måns Zelmerlöv, Madonna eller Angelina Jolie.

Alla var lika mycket värda och sågs av alla i gruppen som likvärdiga så det fanns ingen status eller makt att jaga efter. Därmed levde man för stunden och utan stress att uppnå en viss nivå i livet för att bli accepterad.

Så att ha mål i livet är nog snarast ett modernt påhitt som uppstått genom att vi vill tillhöra gruppen. Och enda sättet i nutid att göra det verkar vara genom status och hierarkier. Att man är lite bättre, lite rikare, lite smartare eller lite snyggare än de andra. Alltså egenskaper som inte har varit eftersträvansvärda under större delen av människans historia då snarare skryt och individualism var klandervärt.

Sägas bör också att jägare och samlarsamhällen levde mycket gott rent mänskligt. För förutom att slippa eftersträva status så behövde de endast samla föda några timmar om dagen och resten av tiden kunde de socialisera, berätta historier, dansa, spela musik eller bara slappa. Till skillnad mot dagens människa som verkar behöva slita hund närmast dygnet runt. Kanske inte nödvändigtvis för födans skull men dock för att uppnå så mycket status som möjligt av de andra hominiderna.

PS.
Jag fick väl måttligt gehör för mina tankar (av vännen) kan meddelas.  

Då Thåström sjunger lyssnar man

DEL 2

"Sort sol" (svart sol)

Thåströms kärlek för musiken och personerna i hans liv i denna andra del är precis som i den första endast jag som har tolkat. Läsaren får fundera själv. Tycka. Reflektera. Men framförallt bör ni lyssna på Thåströms musik och göra er egna tolkning. Denna text får gärna ses som en inspiration. Men framförallt är det en kärleksförklaring till Sveriges bästa rockartist.  

När han sa tack och adjö så flydde hon för att komma ifrån den förrädiska dragningskraften. Drog från Sverige och arbetade inkognito i cockneyland. Försökte vara anonym samtidigt som hon profilerade sig för att få roller på vita duken. Precis som han så tyckte även hon att konsten hon skapade var det viktiga och att hennes lediga tid inte var till för allmänheten. Det var därför hon levde anonymt i Brighton. Dit paparazziblixtarna sällan nådde. Och inbjudningskorten till kändisfesterna inte dök upp. Det var förresten kanske det som de hade mest gemensamt, hon en skådespelare som ville ha ett privatliv och han en rockartist med integritet. 
Brightonvindarna suddade dock aldrig bort hennes känslor för han i Stockholm. Brännmaneten.

Hon drog hemifrån när hon var 17. Landade i Stockholm och sökte sig till konstnärskretsarna på Unga Klara. Gjorde scendebut på Stadsteatern och filmdebuterade med Bröderna Mozart. Men först var hon på konsert.
Joakim var då 25år och hänförde henne med sin självklarhet. Hon som precis hade rymt från Skåne. Sen dess har hon och han bott på fler adresser än Strindberg och Dahlström tillsammans. Men oftast på skilda håll. Han diktandes om hur saknad hon var men samtidigt hur svårt det var att leva med henne. Hon flyende från hans närvaro för att nån gång kanske glömma.

Socker-Conny och Buster har varit seriealbum som Joakim har läst, hatat och inspirerats av. Det senare läste han bland annat när Neil berättade om människans lilla steg och mänsklighetens gigantiska språng. Lika knivskarpt som Joakim minns månlandningen är de personliga händelserna suddiga, som den första kyssen, eller vännen i Mexiko City som sveks.

Som liten grabb satt Joakim ofta på tant Bertas altan. Där det doftade syren och åts jordgubbar. Det var kanske också där som tant Bertas ihärdiga pedagogik lärde honom att uttala sitt namn korrekt. Men då hade han för längesen redan fått smeknamnet Pimme. Det han själv sade när den unga Joakimska tungan inte ville lära sig bokstaven K.

När han senare bodde i Köpenhamn kunde han minnas dessa stunder som från en svunnen era. Då tiden stod stilla och världen endast var grädden på jordgubbarna. Med tiden växte dock världen och med den Joakims engagemang att rätta till det som var snett där ute. Han vapenvägrade och fick skaka galler. Sjöng om Israels förtryck och spelade på galan mot apartheidstyret i Sydafrika.

Joakim drog tidigt utomlands. När Imperieperioden var över så bosatte han sig delvis i Köpenhamn. Uppbrottet med Henne tillsammans med alla spelningar utomlands hade skapat slitningar och det var dags att gå vidare. Men framförallt var det den allt större uppmärksamheten av närgångna fans som gjorde att Thåström bosatte sig i anonyma Köpenhamn.

Efter att popgruppen Noice upphört -82 så var det till Imperiet och framförallt Joakim som många av Noice hängiva fans vände sig. Joakim hade samma utstrålning som Hasse Carlsson i Noice med skillnaden att Joakim var åtta år äldre och Noice fans jämngamla med Hasse. Så det Hasse inte hade klarat av blev nu en belastning även för Joakim.

I Vesterbro fanns det inga som pekade och viskade. På svartklubbarna runt Sönder Boulevard var det istället Joakim som satt bland publiken och njöt när Sort Sol sjöng om Indansommar. Och när Dan Turèll läste dikter och vände skivor.

Efter ett tag blev det allt tommare efter Ole Jastrau och Joakim var inte redo för att hans nummer skulle komma upp ännu. Dock var det allt för tidigt för Stockholm så han lämnade Portern i Köpenhamn och började sjunga på engelska i Amsterdam. Peace, Love and Pitbulls blev aldrig stora i Sverige men var efterfrågade i underground kretsar i Europa.  
   
Tiden gick, kvinnorna kom och försvann. Den enda varaktiga förälskelsen förutom Henne var den stora filmstjärnan som var den första kvinna Joakim hade sett naken. Han var egentligen för ung men en brådmogen kamrat fixade in honom på biografen City i Gubbängen den där gången.

Men hon som höll sig borta var Joakims riktiga kärlek. Hon hade varit hans första förälskelse och han hade varit hennes första kärlek.
- Han glömde henne aldrig.

PS. Rubriken är denna gång omtolkad från en av Thåströms favoritserier, Fantomen. Där det finns ett djungelordspråk som lyder: "Då Fantomen frågar svarar man".

PS 2. "Sort sol" är ett naturfenomen som uppträder främst i Danmark. Det är när nykomna starar på våren samlas i så stora grupperingar att när de lyfter blir det som en solförmörkelse, därav kallas fenomenet svart sol. Och därifrån har danska bandet Sort Sol tagit sitt namn. De var ett band som inspirerade Thåström när han bodde i Köpenhamn.  

Rädda ålen - ät upp farmor.

Rökt ål är en traditionell matfisk och en delikatess på julbordet. Men på 00-talet har beståndet i allt snabbare takt försvunnit från svenska insjöar. Nuförtiden importeras den mesta ålen och den är en mycket sällsam gäst i landets fiskarbilar. Men genom att införa nya begravningsriter skulle vi kunna rädda ålen. 

Idag var jag på vernissage och såg målningar från Tibetanska konstnärer. En av konstnärerna är landsflykting som nu verkar från Stockholm, medan de övriga arbetar i det tysta från hemlandet på grund av Tibets ansträngda relation till supermakten, tillika grannen Kina. Tibet styrs sedan 1950-talet från Peking vilket har medfört att många från ursprungsbefolkningen har valt att bosätta sig i grannländerna för att Kina inte tillåter Tibets gamla traditioner.

Det var faktiskt inte förrän på 700-talet som buddismen kom till Tibet och traditionen med en andlig ledare, Dalai Lama, uppkom först på 1200-talet. Innan hade det varit schamanistisk religion i området. Men nuförtiden är det framförallt buddismen som är utbredd i landet och vilket ledarna från Peking motsätter sig. Då de vill att folket endast ska enas under deras form av kommunism. Som bland annat har inneburit att tibetanska buddistiska begravningstraditioner ska kontrolleras.

Begravningsceremonierna går i korthet ut på att den avlidnas kropp återbördas till kretsloppet genom gamars metabolism. Den framlidne läggs helt enkelt på en lämplig plats och där skärs eller styckas kroppen upp för att sen lämnas över till gamar som är vanliga i Tibets bergslandskap. När kroppen är uppäten så krossas skelettet och blandas med mjöl för att även detta ätas upp av djuren. Dessa traditioner kräver alltså numera tillstånd från Peking

Den här för oss lite udda sedvänjan har dels och göra med buddismens tro om att kroppen bara är del av kretsloppet och att själen fortsätter efter att kroppen är hädangången. Men det har även med praktikaliteter och göra då Tibet som land ligger på en högplatå. Faktiskt så kallas Tibet världens tak då stora delar av landet ligger på över 3000 meter över havet. Därmed finns det få träd vilket begränsar kisttillverkning och tillika ger lite tillgång till bränsle för att bränna liken och dessutom är marken bergig så det är praktiskt taget omöjligt att gräva ner något.

Så dessa anledningar i symbios antar jag har gjort det behändigt att låta gamarna äta upp farmor. Att gamarna sen ses som änglar i Tibet antar jag har och göra med att det är just de som är snabbast på plats så att säga.

Dessa traditioner för mig osökt och tänka på något som min vän brukar tala om. Nämligen ålkista. En ofta egenbyggd konstruktion för att fånga vandrande ål i strömmande vatten. Min vän anser att det vore högtidligare och kärleksfullare om dessa ålkistor även kunde användas till att begrava släktingar i. Släktingar som senare kunde ätas upp på valfri högtidsdag genom att släkten bjuds på rökt ål.

En bisarr tanke kanske men det är ju faktiskt så kretsloppet fungerar - vi dör och blir till föda till någon annan som senare dör och blir till föda åt nån annan - och efter att jag ha tagit del av de tibetanska traditionerna så finner jag inte längre ålkistabegravningen som något lustigt utan snarare som en respektfull och familjär handling.

Ålens liv är relativt okänd men känt ska vara att en fri ål vandrar till Sargassohavet för fortplantning där den senare dör och att ynglen då sägs ta sig tillbaka till förfädernas levnadsvatten. Efter som ingen riktigt vet hur ålen lever så har mytbildningen kring dess liv varit stor. Det finns exempelvis fiskarberättelse om ålar tjocka som underarmar och Branteviksålen som dog 7 augusti 2014 ska ha levt i en brunn vilket den släpptes ner i 1859.

Kanske begravning i ålkista skulle göra att mytbildningen och förståelsen av ålens livscykel blev bättre. Och då skulle säkert även mer göras för att rädda detta mytomspunna djur som nu är akut hotat. Enligt uppskattningar är invandringen av ål från Sargassohavet en procent av vad det var på 1970-talet.

Så låt farmor begravas i ålkista så att vi kan få äta denna feta fisk även i framtiden.  

Vardagsfrämlingsfientlighet

Är det så att främlingsfientligheten ligger nedärvda i våra gener. Har evolutionen gjort oss misstänksamma mot det okända. Kan det ha varit de som var lite konservativa i sitt levnadssätt som överlevde historiens gång. Va det helt enkelt säkrast att liera sig med grannen, för att känna sig skyddad mot odjuren.

Så har det hänt igen. Jag prioriterade min hjälpsamhet utan att egentligen konsekvensanalysera situationen. Personen som kom fram och frågade efter lite pengar för att kunna ta sig hemåt med eftermiddagens tåg blev bönhörd. Jag la några minuter i närmsta kiosk för att växla till mig summan som herren saknade till tågbiljetten. För att sen släntra hemåt sicksackande mellan människor som bad på sina knän efter lite småslantar. De ignorerades med endast en liten nickning.

Vad är det som gör att den ena får vad den efterfrågar medan den som kanske är i större nöd så lätt negligeras.

Den första kom gående mot mig på gatan, han såg hel och ren ut, han pratade mitt språk, (om än med annan dialekt möjligtvis), hans iphone blänkte i innerfickan, han behövde endast pengar för att komma hem, han hade besökt en vän i staden berättade han så om det hade varit akut så antar jag att han hade kunnat sova över där.

Men trots det så valde jag att hjälpa honom istället för personen som i gathörnet suttit hela dagen för att skrapa ihop lite slantar för att få ett lite drägligare liv i sitt hemland. Kanske för att barnet i en rumänsk by skulle kunna äta sig mätt eller få möjlighet att bara gå i skola.

Hade jag tänkt rationellt hade det ju givetvis varit mer logiskt att skänka slantarna till personen som jag anser är i störst behov av dem. Och i detta fallet tror jag inte det var mannen vid tågstationen.

Så är jag främlingsfientlig för att jag agerade som jag gjorde? Jag vill hävda att jag agerade i stunden men givetvis fanns det tid och tänka över situationen. Kan min handling att hjälpa den som är i mindre nöd men som liknar mig mer framför den som är i större nöd men mer olik mig ses som en främlingsfientlig och kanske rent av rasistisk handling?