Rädda ålen - ät upp farmor.

Rökt ål är en traditionell matfisk och en delikatess på julbordet. Men på 00-talet har beståndet i allt snabbare takt försvunnit från svenska insjöar. Nuförtiden importeras den mesta ålen och den är en mycket sällsam gäst i landets fiskarbilar. Men genom att införa nya begravningsriter skulle vi kunna rädda ålen. 

Idag var jag på vernissage och såg målningar från Tibetanska konstnärer. En av konstnärerna är landsflykting som nu verkar från Stockholm, medan de övriga arbetar i det tysta från hemlandet på grund av Tibets ansträngda relation till supermakten, tillika grannen Kina. Tibet styrs sedan 1950-talet från Peking vilket har medfört att många från ursprungsbefolkningen har valt att bosätta sig i grannländerna för att Kina inte tillåter Tibets gamla traditioner.

Det var faktiskt inte förrän på 700-talet som buddismen kom till Tibet och traditionen med en andlig ledare, Dalai Lama, uppkom först på 1200-talet. Innan hade det varit schamanistisk religion i området. Men nuförtiden är det framförallt buddismen som är utbredd i landet och vilket ledarna från Peking motsätter sig. Då de vill att folket endast ska enas under deras form av kommunism. Som bland annat har inneburit att tibetanska buddistiska begravningstraditioner ska kontrolleras.

Begravningsceremonierna går i korthet ut på att den avlidnas kropp återbördas till kretsloppet genom gamars metabolism. Den framlidne läggs helt enkelt på en lämplig plats och där skärs eller styckas kroppen upp för att sen lämnas över till gamar som är vanliga i Tibets bergslandskap. När kroppen är uppäten så krossas skelettet och blandas med mjöl för att även detta ätas upp av djuren. Dessa traditioner kräver alltså numera tillstånd från Peking

Den här för oss lite udda sedvänjan har dels och göra med buddismens tro om att kroppen bara är del av kretsloppet och att själen fortsätter efter att kroppen är hädangången. Men det har även med praktikaliteter och göra då Tibet som land ligger på en högplatå. Faktiskt så kallas Tibet världens tak då stora delar av landet ligger på över 3000 meter över havet. Därmed finns det få träd vilket begränsar kisttillverkning och tillika ger lite tillgång till bränsle för att bränna liken och dessutom är marken bergig så det är praktiskt taget omöjligt att gräva ner något.

Så dessa anledningar i symbios antar jag har gjort det behändigt att låta gamarna äta upp farmor. Att gamarna sen ses som änglar i Tibet antar jag har och göra med att det är just de som är snabbast på plats så att säga.

Dessa traditioner för mig osökt och tänka på något som min vän brukar tala om. Nämligen ålkista. En ofta egenbyggd konstruktion för att fånga vandrande ål i strömmande vatten. Min vän anser att det vore högtidligare och kärleksfullare om dessa ålkistor även kunde användas till att begrava släktingar i. Släktingar som senare kunde ätas upp på valfri högtidsdag genom att släkten bjuds på rökt ål.

En bisarr tanke kanske men det är ju faktiskt så kretsloppet fungerar - vi dör och blir till föda till någon annan som senare dör och blir till föda åt nån annan - och efter att jag ha tagit del av de tibetanska traditionerna så finner jag inte längre ålkistabegravningen som något lustigt utan snarare som en respektfull och familjär handling.

Ålens liv är relativt okänd men känt ska vara att en fri ål vandrar till Sargassohavet för fortplantning där den senare dör och att ynglen då sägs ta sig tillbaka till förfädernas levnadsvatten. Efter som ingen riktigt vet hur ålen lever så har mytbildningen kring dess liv varit stor. Det finns exempelvis fiskarberättelse om ålar tjocka som underarmar och Branteviksålen som dog 7 augusti 2014 ska ha levt i en brunn vilket den släpptes ner i 1859.

Kanske begravning i ålkista skulle göra att mytbildningen och förståelsen av ålens livscykel blev bättre. Och då skulle säkert även mer göras för att rädda detta mytomspunna djur som nu är akut hotat. Enligt uppskattningar är invandringen av ål från Sargassohavet en procent av vad det var på 1970-talet.

Så låt farmor begravas i ålkista så att vi kan få äta denna feta fisk även i framtiden.