Mållös

Häromkvällen hade jag en intressant diskussion med en god vän. Jag antydde då att drömmar och mål inte nödvändigtvis behöver vara mänsklig natur. Utan snarare något som har uppstått på grund av att status och hierarkier blivit en del av samhällsstrukturen.

Under människan första tid så levde vi som kringvandrande samlare och jägare på afrikanska savanner. Det var där människan utvecklades från hominid till den människa av kött, blod, tankar och andlighet som vi nu är. Den perioden varade under hundratusentals år och det är livet på savannen som har format vårat sinne och kropp allra mest. Den senare tiden med bofasta bönder är bara en bråkdel av människans tidsperiod och den ännu nyare, kavajprydda stadslevande människan, försvinner närmast på homo sapiens evolutionära levnadsskala.

Som jägare och samlare levde vi i grupper av 30-40 personer. Under vissa tider så många som upp till 100-talet. Så att människan nu klarar att leva i moderna städer med grupper, av ibland så många som tiotals miljoner, får närmast ses som en bragd. Eller snarare ett bevis på att människan kanske är det djuret, av alla, som kan anpassa sig till sin omgivning allra snabbast och bäst.

Jägare och samlare levde helt jämställda. Kvinnor, barn, män och gamla sågs alla som likvärdiga. Den som hade viss fallenhet för något var ofta den som använde sina färdigheter men utan att för den delen skryta med dem. Alla egenskaper sågs som lika värdefulla av gruppen, om det så var fysiska kvaliteter, praktisk kunskap eller mer mjuka värden som väggmålning eller att kunna trösta ett barn. Den som var snabb, smidig eller välväxt sågs aldrig som mer värdefull än den som var till åren kommen.

Även barnen som togs om hand av alla i gruppen, inte bara släktingar, skattades varken mer eller mindre. De fick vara med och samla och jaga, de fick lata sig, de fick spela musik, de togs på allvar runt lägerelden och de lärde sig att skämmas när de inte delat maten lika.

Status och hierarkier existerade helt enkelt inte i det mycket civiliserade Jägare och samlarsamhället. Därmed fanns heller inget som hette mål eller dröm. Dröm som drömmar på natten eller dagdrömmar och fantasier fanns troligtvis men inte ordet dröm med innebörden att en ville vara något annat. För det fanns helt enkelt inget "bättre" att eftersträva. Det existerade helt enkelt inga Zlatan, Måns Zelmerlöv, Madonna eller Angelina Jolie.

Alla var lika mycket värda och sågs av alla i gruppen som likvärdiga så det fanns ingen status eller makt att jaga efter. Därmed levde man för stunden och utan stress att uppnå en viss nivå i livet för att bli accepterad.

Så att ha mål i livet är nog snarast ett modernt påhitt som uppstått genom att vi vill tillhöra gruppen. Och enda sättet i nutid att göra det verkar vara genom status och hierarkier. Att man är lite bättre, lite rikare, lite smartare eller lite snyggare än de andra. Alltså egenskaper som inte har varit eftersträvansvärda under större delen av människans historia då snarare skryt och individualism var klandervärt.

Sägas bör också att jägare och samlarsamhällen levde mycket gott rent mänskligt. För förutom att slippa eftersträva status så behövde de endast samla föda några timmar om dagen och resten av tiden kunde de socialisera, berätta historier, dansa, spela musik eller bara slappa. Till skillnad mot dagens människa som verkar behöva slita hund närmast dygnet runt. Kanske inte nödvändigtvis för födans skull men dock för att uppnå så mycket status som möjligt av de andra hominiderna.

PS.
Jag fick väl måttligt gehör för mina tankar (av vännen) kan meddelas.