Torvmossen

Min barndoms somrar präglades av arbete på Råsa torvmosse. Torven användes som jordförbättring och där det mesta av arbetet att få den färdig utfördes för hand. I skinande sol, hällande regn och myggor som stack. 

Cykeln bromsade in, på ditvägen var det mestadels nedförsbacke, det var annat på hemvägen. Förbi sjön rullade det på ganska enkelt men framme vid sågverket började uppförsbacken när man sen kom fram till den gamla skolan så började det luta kraftigt uppåt. Men än var det inte hemgång. De andra hade redan anlänt i en gammal lite ovanlig Ford, den var grön.
Den rostiga grinden satt där nog mest för symbolikens skull, det var ju åtminstone inga problem att varken cykla eller gå förbi den och var man inte allt för rädd om sin bil var det nog inga större bekymmer att komma ut och in på det viset heller. Och för det mesta var man inte särskilt försiktig med sina bilar i dessa trakter. Det fanns liksom ingen mening - bilarna var av billig modell och vägarna av samma kategori.

Inne i matboden som egentligen aldrig användes, man åt i stort sett alltid ute i det fria, luktade det galon och mycket gammalt träd. Den hade hjul men antagligen flyttat lika lite på sig som socialdemokratin rört sig från makten det senaste seklet. Den hade förövrigt samma röda färg som arbetarpartiet bestämt sig för. Med gröna lister runt om ifall jag minns rätt.

Jag var yngst, jag var också den enda som kom ifrån grannbyn, alla de andra hade körkort och bodde i samhället där affären fanns. Dit brukade jag cykla på somrarna för att träna fotboll. Där fanns också en ishall men jag tyckte oftast det var för kallt för att spela hockey. Så det fick bli fotboll då man kunde cykla till träningarna då vintrarna då hockeyn tränades oftast inte tillät det. Fast fotbollen var inte förrän till kvällen, först skulle dagen klaras av.

Allt gjordes för hand utom det allra tyngsta momentet. Där krävdes det en maskin för att få upp styckena i rätt form och storlek. Precis som allt annat var maskinen gisten och med bäst före datumet passerat för flera decennium sedan. Bitarna som plockades upp var som förväxta sockerbitar. Maskinen förflyttade sig i snigelfart över de imponerande ytorna och skar med precision, över tid djupa hål i marken. Sockerbitarna som landade på kanten var mättade av vatten och urminnes historia.

Efter maskinen krökte vi rygg och särade på de uppskurna bitarna  Där sen försommaren tog vid och jäste mossen och torkade det som betalade vår sommarlön. Någon vecka senare gick vi åter ner på knä för att stacka. Bitarna balanserades på varann i ett sicksackmönster och gjorde mossen till en konstverk i gigantiskt format. Beroende på väder och vind så varierade vikten på bitarna efter säsong men det var inte ovanligt med kolosser på 20 kilo styck. Dessa lyftes för hand med allt mer värkande rygg ju längre dagen gestaltade sig.

Efter några år dök även en klasskamrat upp här ute, då var jag inte längre yngst. Han var hockeyspelare och därmed en som klarade av de tunga lyften. Vi två jobbade ofta i lag, lyssnade på gökens kockoande och dränkte våra uttorkade strupar i femminuters raster. Men innan solen hade suddat bort all mänsklig skugga var varje kvadratcentimeter hud attackerad av bloddrypande flygare. Värst var det för dem som hamnade närmast sjön där skogsbrynet härbärgerade extra mycket knott och mygg.

Efter allt vändande, delande och lyftande på omänskligt tunga torvbitar tog det monotona täckandet vid. Varje konstverk skulle nu skyddas från regnet av en gräsligt ful svart plast. Kilometer efter kilometer rullades täckplasten ut som spändes ner av en aldrig sinande mängd stolpar. Dessa trycktes ner i marken för hand  med endast en liten järnbit som mothåll, detta var ett arbete för de längsta, pinnen som skulle ner i marken var tämligen lång och marken var inte alltid mjuk trots att det var en mosse. Jag var tidig i växten så ibland var det min uppgift. Jag fick ställa mig på tå och använda hela kroppen för att få ner pinnen. En halvmeter var vad som krävdes för att inte vinden skulle kunna fånga plasten och göra allt arbete ogjort

Men innan tryckandet tog vid hade plasten knipits fast av miljoner klädnypor i delikata harmoniska mönster. Från början var det behagligt att slippa allt lyftande på endera dyblöta, blytunga eller dammande och stickande torvbitar. Men allt medan dagen gick började händerna domna och klädnyporna av trä göra blåsor på de ömmande fingrarna.

För att få in torven från mossen användes ett urgammalt draglok och till det en minst lika gammal järnväg som placerades ut mellan raderna. Var skena baxades för hand och sakta tog sig loket ut till slutet av raden. När raden var tömd på all torkad torv togs rälsen upp och lades ut på nästa rad. Så här fortsatte arbetet tills var rad var tömd och skolarbetet tog vid igen framåt höstkanten.