Mållös

Häromkvällen hade jag en intressant diskussion med en god vän. Jag antydde då att drömmar och mål inte nödvändigtvis behöver vara mänsklig natur. Utan snarare något som har uppstått på grund av att status och hierarkier blivit en del av samhällsstrukturen.

Under människan första tid så levde vi som kringvandrande samlare och jägare på afrikanska savanner. Det var där människan utvecklades från hominid till den människa av kött, blod, tankar och andlighet som vi nu är. Den perioden varade under hundratusentals år och det är livet på savannen som har format vårat sinne och kropp allra mest. Den senare tiden med bofasta bönder är bara en bråkdel av människans tidsperiod och den ännu nyare, kavajprydda stadslevande människan, försvinner närmast på homo sapiens evolutionära levnadsskala.

Som jägare och samlare levde vi i grupper av 30-40 personer. Under vissa tider så många som upp till 100-talet. Så att människan nu klarar att leva i moderna städer med grupper, av ibland så många som tiotals miljoner, får närmast ses som en bragd. Eller snarare ett bevis på att människan kanske är det djuret, av alla, som kan anpassa sig till sin omgivning allra snabbast och bäst.

Jägare och samlare levde helt jämställda. Kvinnor, barn, män och gamla sågs alla som likvärdiga. Den som hade viss fallenhet för något var ofta den som använde sina färdigheter men utan att för den delen skryta med dem. Alla egenskaper sågs som lika värdefulla av gruppen, om det så var fysiska kvaliteter, praktisk kunskap eller mer mjuka värden som väggmålning eller att kunna trösta ett barn. Den som var snabb, smidig eller välväxt sågs aldrig som mer värdefull än den som var till åren kommen.

Även barnen som togs om hand av alla i gruppen, inte bara släktingar, skattades varken mer eller mindre. De fick vara med och samla och jaga, de fick lata sig, de fick spela musik, de togs på allvar runt lägerelden och de lärde sig att skämmas när de inte delat maten lika.

Status och hierarkier existerade helt enkelt inte i det mycket civiliserade Jägare och samlarsamhället. Därmed fanns heller inget som hette mål eller dröm. Dröm som drömmar på natten eller dagdrömmar och fantasier fanns troligtvis men inte ordet dröm med innebörden att en ville vara något annat. För det fanns helt enkelt inget "bättre" att eftersträva. Det existerade helt enkelt inga Zlatan, Måns Zelmerlöv, Madonna eller Angelina Jolie.

Alla var lika mycket värda och sågs av alla i gruppen som likvärdiga så det fanns ingen status eller makt att jaga efter. Därmed levde man för stunden och utan stress att uppnå en viss nivå i livet för att bli accepterad.

Så att ha mål i livet är nog snarast ett modernt påhitt som uppstått genom att vi vill tillhöra gruppen. Och enda sättet i nutid att göra det verkar vara genom status och hierarkier. Att man är lite bättre, lite rikare, lite smartare eller lite snyggare än de andra. Alltså egenskaper som inte har varit eftersträvansvärda under större delen av människans historia då snarare skryt och individualism var klandervärt.

Sägas bör också att jägare och samlarsamhällen levde mycket gott rent mänskligt. För förutom att slippa eftersträva status så behövde de endast samla föda några timmar om dagen och resten av tiden kunde de socialisera, berätta historier, dansa, spela musik eller bara slappa. Till skillnad mot dagens människa som verkar behöva slita hund närmast dygnet runt. Kanske inte nödvändigtvis för födans skull men dock för att uppnå så mycket status som möjligt av de andra hominiderna.

PS.
Jag fick väl måttligt gehör för mina tankar (av vännen) kan meddelas.  

Då Thåström sjunger lyssnar man

DEL 2

"Sort sol" (svart sol)

Thåströms kärlek för musiken och personerna i hans liv i denna andra del är precis som i den första endast jag som har tolkat. Läsaren får fundera själv. Tycka. Reflektera. Men framförallt bör ni lyssna på Thåströms musik och göra er egna tolkning. Denna text får gärna ses som en inspiration. Men framförallt är det en kärleksförklaring till Sveriges bästa rockartist.  

När han sa tack och adjö så flydde hon för att komma ifrån den förrädiska dragningskraften. Drog från Sverige och arbetade inkognito i cockneyland. Försökte vara anonym samtidigt som hon profilerade sig för att få roller på vita duken. Precis som han så tyckte även hon att konsten hon skapade var det viktiga och att hennes lediga tid inte var till för allmänheten. Det var därför hon levde anonymt i Brighton. Dit paparazziblixtarna sällan nådde. Och inbjudningskorten till kändisfesterna inte dök upp. Det var förresten kanske det som de hade mest gemensamt, hon en skådespelare som ville ha ett privatliv och han en rockartist med integritet. 
Brightonvindarna suddade dock aldrig bort hennes känslor för han i Stockholm. Brännmaneten.

Hon drog hemifrån när hon var 17. Landade i Stockholm och sökte sig till konstnärskretsarna på Unga Klara. Gjorde scendebut på Stadsteatern och filmdebuterade med Bröderna Mozart. Men först var hon på konsert.
Joakim var då 25år och hänförde henne med sin självklarhet. Hon som precis hade rymt från Skåne. Sen dess har hon och han bott på fler adresser än Strindberg och Dahlström tillsammans. Men oftast på skilda håll. Han diktandes om hur saknad hon var men samtidigt hur svårt det var att leva med henne. Hon flyende från hans närvaro för att nån gång kanske glömma.

Socker-Conny och Buster har varit seriealbum som Joakim har läst, hatat och inspirerats av. Det senare läste han bland annat när Neil berättade om människans lilla steg och mänsklighetens gigantiska språng. Lika knivskarpt som Joakim minns månlandningen är de personliga händelserna suddiga, som den första kyssen, eller vännen i Mexiko City som sveks.

Som liten grabb satt Joakim ofta på tant Bertas altan. Där det doftade syren och åts jordgubbar. Det var kanske också där som tant Bertas ihärdiga pedagogik lärde honom att uttala sitt namn korrekt. Men då hade han för längesen redan fått smeknamnet Pimme. Det han själv sade när den unga Joakimska tungan inte ville lära sig bokstaven K.

När han senare bodde i Köpenhamn kunde han minnas dessa stunder som från en svunnen era. Då tiden stod stilla och världen endast var grädden på jordgubbarna. Med tiden växte dock världen och med den Joakims engagemang att rätta till det som var snett där ute. Han vapenvägrade och fick skaka galler. Sjöng om Israels förtryck och spelade på galan mot apartheidstyret i Sydafrika.

Joakim drog tidigt utomlands. När Imperieperioden var över så bosatte han sig delvis i Köpenhamn. Uppbrottet med Henne tillsammans med alla spelningar utomlands hade skapat slitningar och det var dags att gå vidare. Men framförallt var det den allt större uppmärksamheten av närgångna fans som gjorde att Thåström bosatte sig i anonyma Köpenhamn.

Efter att popgruppen Noice upphört -82 så var det till Imperiet och framförallt Joakim som många av Noice hängiva fans vände sig. Joakim hade samma utstrålning som Hasse Carlsson i Noice med skillnaden att Joakim var åtta år äldre och Noice fans jämngamla med Hasse. Så det Hasse inte hade klarat av blev nu en belastning även för Joakim.

I Vesterbro fanns det inga som pekade och viskade. På svartklubbarna runt Sönder Boulevard var det istället Joakim som satt bland publiken och njöt när Sort Sol sjöng om Indansommar. Och när Dan Turèll läste dikter och vände skivor.

Efter ett tag blev det allt tommare efter Ole Jastrau och Joakim var inte redo för att hans nummer skulle komma upp ännu. Dock var det allt för tidigt för Stockholm så han lämnade Portern i Köpenhamn och började sjunga på engelska i Amsterdam. Peace, Love and Pitbulls blev aldrig stora i Sverige men var efterfrågade i underground kretsar i Europa.  
   
Tiden gick, kvinnorna kom och försvann. Den enda varaktiga förälskelsen förutom Henne var den stora filmstjärnan som var den första kvinna Joakim hade sett naken. Han var egentligen för ung men en brådmogen kamrat fixade in honom på biografen City i Gubbängen den där gången.

Men hon som höll sig borta var Joakims riktiga kärlek. Hon hade varit hans första förälskelse och han hade varit hennes första kärlek.
- Han glömde henne aldrig.

PS. Rubriken är denna gång omtolkad från en av Thåströms favoritserier, Fantomen. Där det finns ett djungelordspråk som lyder: "Då Fantomen frågar svarar man".

PS 2. "Sort sol" är ett naturfenomen som uppträder främst i Danmark. Det är när nykomna starar på våren samlas i så stora grupperingar att när de lyfter blir det som en solförmörkelse, därav kallas fenomenet svart sol. Och därifrån har danska bandet Sort Sol tagit sitt namn. De var ett band som inspirerade Thåström när han bodde i Köpenhamn.  

Rädda ålen - ät upp farmor.

Rökt ål är en traditionell matfisk och en delikatess på julbordet. Men på 00-talet har beståndet i allt snabbare takt försvunnit från svenska insjöar. Nuförtiden importeras den mesta ålen och den är en mycket sällsam gäst i landets fiskarbilar. Men genom att införa nya begravningsriter skulle vi kunna rädda ålen. 

Idag var jag på vernissage och såg målningar från Tibetanska konstnärer. En av konstnärerna är landsflykting som nu verkar från Stockholm, medan de övriga arbetar i det tysta från hemlandet på grund av Tibets ansträngda relation till supermakten, tillika grannen Kina. Tibet styrs sedan 1950-talet från Peking vilket har medfört att många från ursprungsbefolkningen har valt att bosätta sig i grannländerna för att Kina inte tillåter Tibets gamla traditioner.

Det var faktiskt inte förrän på 700-talet som buddismen kom till Tibet och traditionen med en andlig ledare, Dalai Lama, uppkom först på 1200-talet. Innan hade det varit schamanistisk religion i området. Men nuförtiden är det framförallt buddismen som är utbredd i landet och vilket ledarna från Peking motsätter sig. Då de vill att folket endast ska enas under deras form av kommunism. Som bland annat har inneburit att tibetanska buddistiska begravningstraditioner ska kontrolleras.

Begravningsceremonierna går i korthet ut på att den avlidnas kropp återbördas till kretsloppet genom gamars metabolism. Den framlidne läggs helt enkelt på en lämplig plats och där skärs eller styckas kroppen upp för att sen lämnas över till gamar som är vanliga i Tibets bergslandskap. När kroppen är uppäten så krossas skelettet och blandas med mjöl för att även detta ätas upp av djuren. Dessa traditioner kräver alltså numera tillstånd från Peking

Den här för oss lite udda sedvänjan har dels och göra med buddismens tro om att kroppen bara är del av kretsloppet och att själen fortsätter efter att kroppen är hädangången. Men det har även med praktikaliteter och göra då Tibet som land ligger på en högplatå. Faktiskt så kallas Tibet världens tak då stora delar av landet ligger på över 3000 meter över havet. Därmed finns det få träd vilket begränsar kisttillverkning och tillika ger lite tillgång till bränsle för att bränna liken och dessutom är marken bergig så det är praktiskt taget omöjligt att gräva ner något.

Så dessa anledningar i symbios antar jag har gjort det behändigt att låta gamarna äta upp farmor. Att gamarna sen ses som änglar i Tibet antar jag har och göra med att det är just de som är snabbast på plats så att säga.

Dessa traditioner för mig osökt och tänka på något som min vän brukar tala om. Nämligen ålkista. En ofta egenbyggd konstruktion för att fånga vandrande ål i strömmande vatten. Min vän anser att det vore högtidligare och kärleksfullare om dessa ålkistor även kunde användas till att begrava släktingar i. Släktingar som senare kunde ätas upp på valfri högtidsdag genom att släkten bjuds på rökt ål.

En bisarr tanke kanske men det är ju faktiskt så kretsloppet fungerar - vi dör och blir till föda till någon annan som senare dör och blir till föda åt nån annan - och efter att jag ha tagit del av de tibetanska traditionerna så finner jag inte längre ålkistabegravningen som något lustigt utan snarare som en respektfull och familjär handling.

Ålens liv är relativt okänd men känt ska vara att en fri ål vandrar till Sargassohavet för fortplantning där den senare dör och att ynglen då sägs ta sig tillbaka till förfädernas levnadsvatten. Efter som ingen riktigt vet hur ålen lever så har mytbildningen kring dess liv varit stor. Det finns exempelvis fiskarberättelse om ålar tjocka som underarmar och Branteviksålen som dog 7 augusti 2014 ska ha levt i en brunn vilket den släpptes ner i 1859.

Kanske begravning i ålkista skulle göra att mytbildningen och förståelsen av ålens livscykel blev bättre. Och då skulle säkert även mer göras för att rädda detta mytomspunna djur som nu är akut hotat. Enligt uppskattningar är invandringen av ål från Sargassohavet en procent av vad det var på 1970-talet.

Så låt farmor begravas i ålkista så att vi kan få äta denna feta fisk även i framtiden.  

Vardagsfrämlingsfientlighet

Är det så att främlingsfientligheten ligger nedärvda i våra gener. Har evolutionen gjort oss misstänksamma mot det okända. Kan det ha varit de som var lite konservativa i sitt levnadssätt som överlevde historiens gång. Va det helt enkelt säkrast att liera sig med grannen, för att känna sig skyddad mot odjuren.

Så har det hänt igen. Jag prioriterade min hjälpsamhet utan att egentligen konsekvensanalysera situationen. Personen som kom fram och frågade efter lite pengar för att kunna ta sig hemåt med eftermiddagens tåg blev bönhörd. Jag la några minuter i närmsta kiosk för att växla till mig summan som herren saknade till tågbiljetten. För att sen släntra hemåt sicksackande mellan människor som bad på sina knän efter lite småslantar. De ignorerades med endast en liten nickning.

Vad är det som gör att den ena får vad den efterfrågar medan den som kanske är i större nöd så lätt negligeras.

Den första kom gående mot mig på gatan, han såg hel och ren ut, han pratade mitt språk, (om än med annan dialekt möjligtvis), hans iphone blänkte i innerfickan, han behövde endast pengar för att komma hem, han hade besökt en vän i staden berättade han så om det hade varit akut så antar jag att han hade kunnat sova över där.

Men trots det så valde jag att hjälpa honom istället för personen som i gathörnet suttit hela dagen för att skrapa ihop lite slantar för att få ett lite drägligare liv i sitt hemland. Kanske för att barnet i en rumänsk by skulle kunna äta sig mätt eller få möjlighet att bara gå i skola.

Hade jag tänkt rationellt hade det ju givetvis varit mer logiskt att skänka slantarna till personen som jag anser är i störst behov av dem. Och i detta fallet tror jag inte det var mannen vid tågstationen.

Så är jag främlingsfientlig för att jag agerade som jag gjorde? Jag vill hävda att jag agerade i stunden men givetvis fanns det tid och tänka över situationen. Kan min handling att hjälpa den som är i mindre nöd men som liknar mig mer framför den som är i större nöd men mer olik mig ses som en främlingsfientlig och kanske rent av rasistisk handling?     

Snart finns en Skalman nära dig

Mat o sov klockan är här

Jag har tidigare skrivit om att enkelriktningen är en grogrund för extremism och syftade då på att den nya tekniken genom de monopolliknande företagen gör oss väldigt likriktade i vårt synsätt. Häromdagen tog likriktningen ännu ett steg, genom att Apple, inför miljoner hänförda världen över presenterade sin nya pryl.

Tidigare prylar som smarta telefoner, surfplattor och liknande attiraljer tog bort spontansurfandet och införde apparna där våra synintryck noga styrs av vad som för tillfället är populärt.
Nästa tekniksteg ska radera bort vårat känselsinne.

Apple Watch är förvisso inte den första smarta klockan på marknaden men det är Apple som sätter spelreglerna så det är med deras lansering försäljningen av så kallade smarta klockor troligtvis kommer ta fart på allvar.

Vad kommer då denna nya smarta sak att göra med våra liv?
Jo enligt tillverkarna så ska även denna revolutionera våra liv. Vi har hört det förr, och det är säkert sant att klockan snart kommer sitta på var och varannan handled. Och det finns egentligen inga begränsningar vad den kan göra med bäraren. Än så länge är apparna som är anpassade just för klockan dock få. Men enligt tillverkarna ska den bland annat kunna hålla reda på när bäraren ska röra på sig och kunna skicka ut pulser till en potentiell flört i lokalen.

Klockan kommer också planera din vardag, både på jobbet och privat och göra påminnelser genom att ”knacka” dig på handleden. Den kommer tala om när du ska äta, dricka, gå på toaletten...Nej, det sista är det ingen tillverkare som har talat om. Men det är väl inte otroligt att en avföringsapp kommer programmeras, kanske vid namn Ipoo och kosta sju kronor och vara kliniskt framtagen så bäraren vet när det är dags.

Den smarta telefonen gjorde vårat synsinne överflödigt då alla nu ändå kikar på samma saker och inte behöver sinnet för att bedöma vad som är vackert eller relevant. Det är bara att välja den populäraste appen. Klockan kommer nu att göra vår känsla för saker och ting överflödig, då den kommer att tala om vad vi ska göra precis för tillfället med ett litet pip eller att knacka dig på handleden. Känslan man tidigare hade efter att suttit still för länge, ätit för lite eller känslan av den annalkande sjukdomen kommer försvinna då klockan kommer tala om för dig allt du behöver veta. och troligtvis saker du inte visste att du ville veta också.

Precis som Skalman kommer framtidens människa helt anpassa sig till vad tekniken säger åt den. En teknik som tenderar och bli likvärdig då alla bärare verka vilja veta exakt samma sak.

Hermine kysste Harry

Del 1

Thåström tolkad med blyerts

Här är min tolkning av Thåströms liv genom hans texter från vitt skilda album. Men företrädesvis från de fyra senaste albumen där det går skönja en nostalgisk ton och där Joakim Thåström återberättar sitt liv med vacker text och raspig stämma förpackad i dunkla miljöer. Detta är endast min tolkning, där lite är sanning, lite skulle kunna vara sant och resten ren fiction.   

Det var Oktober -77 på stora hotellet i Örebro. Någon hade tidigare ringt och sagt att en bomb skulle smälla klockan 21. Hela hotellet utrymdes. Spelningen blev försenad. Ingen bomb hittades. Istället var det Joe Strummer och de andra i The Clash, som lite försenade, exploderade inför 400 åskådare i hotellets matsal.
Det var där på Drottninggatan ett som Joakims värld blev punk. Det var då Ebba och Imperiet blev Thåström. 

I början av det året hade The Clash släppt sitt första album och tidigare den sommaren hade de på gröna lund gjort en tjugoåring så paralyserad att han fyra månader senare åkte de tjugo milen mellan Stockholm och Örebro för att ännu en gång se och höra på punkens nummer ett. Men då 1977 i Örebro var det kanske endast Joakim som uppfattade The Clashs storhet. Hans polare från det egna precis nystartade bandet Ebba Grön tyckte faktiskt att det lät ganska förfärligt. De var överens om att Joe Strummer var jävligt cool men att allt annat var värdelöst. Själv var Joakim skakad. Och när hans egna band senare spelade covers av The Clash var det med en frontfigur som drömde om att vara Joe Strummer.

Tidigare hade idolerna endast funnits i Djurgårdens hockeylag och då framförallt backeleganten Rolle Stoltz som Joakim en gång med stolthet fick en autograf av. Men sporten försvann så småningom ur Joakims liv och musiken tog den platsen istället.

Det första egna bandet startades faktiskt tillsammans med en förde detta rival från sportens värld. Han var Aikare, blond och förbannat cool. Det var en arbetskamrat från fotvårdslagret där de båda jobbade. Han lirade bas och när de senare sprang på en snubbe som spelade trummor och som hade Sex-pistol som vägledare i livet hade de vad som krävdes för att erövra världen.

Efter att ha hetat The Haters endast en dag så bytte de namn till det något punkigare  Ebba Grön. Namnet var taget från ett utrop som polisen använde i samband med gripandet av en medlem ur den tyska revolutionära gruppen, Röda arme fraktionen. Denne hade planerat att kidnappa dåvarande invandrarministern Anna-Greta Leijon. När polisen ska göra gripandet ropas "Ebba Grön" ut i polisradion.

Joakim växte upp i Söderort men med rötter i Skåne. Det var i den lilla kyrkan i romansk stil i oansenliga Flädie by utanför Lund hans förfäder gick för att sjunga och be. Själv sträcker sig unge Joakims psalmsjungande till att försöka hålla takten när fröken Berg som avslutningslåt inför sommarlovet spelade Den blomstertid nu kommer, på tramporgeln i klassrummet. Där stod han med vattenkammat hår jämte de andra och försökte memorera textraden. Det var kanske första gången han framförde vers inför publik. Men definitivt inte den sista. 

Första plattan kom ut året efter The Clash-spelningarna och där bandmedlemmarna broderligt delade de femton hundra spännen det kostade för de femhundra exemplaren. Exen delades sen helt sonika ut till kompisar och andra i kvarteren i Rågsved, där bandet var hemmastadda. Framförallt hängde de på Rågsvedsgården som var fritidsgård och på kinarestaurangen Skebohof i grannstadsdelen Högdalen där Joakim var född och uppvuxen på adressen skebokvarnsväg 209.

Det fanns ingen ishall i Rågsved så om vintrarna brukade fotbollsplanen nedanför kvarterets högsta hus fungera som träningsarena för hockeykillarna, däribland Joakim. Och på helger och kvällar samlades gänget hos Elton högst upp i samma våningshus och det var där Joakim testade braj för första gången. Det var också där som Lena pling plong bländade Ebba Gröns frontman.

Hon var då 17 år och inte den sista som skulle inspirera Joakim till musikskapande. 

PS.
Rubriken är tagen från en textrad på den senaste plattan: Den morronen. Där Thåström sjunger följande: Kyss mig som Hermine kysste Harry. Det åsyftar den sköna Hermine som kysste den melankoliske Harry Haller i Herman Hesses klassiska bok Stäppvargen. Hermines kyss gav Harry livet åter. Detta går ta del av i tredje spåret Ner mot terminalen. 

Orange is the new black

Jag väcktes av en duns av något tungt. Det var inget vanligt kuvert, det var pensionsbeskedet. Man kan fundera på varför vi får ett sådant. Beskedet skapar ånger för den som inte har något jobb. Och för den som har ett är beskedet att det minsann ska jobbas - länge. 

Idag kom det så, det årliga färgglada kuvertet där framtiden visas upp. Siffrorna alla är intresserade av finner en längst bak. Vill man njuta på ålderns höst så berättar staten där att man minsann får sätta igång och göra rätt för sig. Pensionen beräknas nämligen på alla yrkesverksamma år, inte de 15 mest aktiva som det var tidigare. Så den som under en tid i livet är utan ett lönearbete straffas med lägre pension. Samma gäller den som lämnar över sitt arbete till nästa generation. Exempelvis blir pensionen bara hälften om arbetet lämnas vid 61år.

Den grälla färgen på omslaget antyder väl att här kommer något viktigt. I A4-format talar staten om vem det är som bestämmer. Och lyssnar du inte blir du minsann straffad. För den som inte arbetar får inte ta del av kakan.

Kuvertet borde istället vara svart - svart som en piska. Snarare än orangea morotsfärgad. För siffrorna som står där är snarare ett hot än en sporre för människor. Den som inte har något arbete blir uppgiven och ser en dyster framtid och den som har ett arbete känner att hen minsann inte kan ta ett friår eller gå ner på halvtid. Eller än mindre ta ut någon pension förrän tidigast vid 67år. Helst jobba en bra bit över 70 för då belönas man rikligt. Förhoppningsvis har en ju dött på kuppen med, så inte livets höst slösas bort på massa olönsamma fritidssysselsättningar. Då blir det ju dessutom mer pengar över som kan användas för att visa hur lönsamt det är att jobba - länge.