Bilderberg

Tänk dig att dynastier från bankvärlden, industrisektorn och massmedia samlas för att en helg avhandla frågor som är aktuella för världen. Krydda föreställningen med handplockade toppolitiker från diverse länder och förbind deltagarna till tystnadsplikt - Välkommen till Bilderbeggruppens sköna värld.

Förra helgen hölls G7 mötet i Elmau i södra Tyskland. Ett möte där politiker från de sju starkaste västmakterna frotterar sig med varandra. Tidigare år har Ryssland varit inbjuden men i år kickades de med förklaringen av Ukrainakrisen. Detta möte bevakas av media lika mycket för demonstrationerna mot mötet och dess deltagare som vad som avhandlas där. Bland annat Eurokrisen, klimatet och Ukrainafrågan

Alla svenskar tidningar rapporterade från G7 mötet. Bland annat så var Sveriges radios tysklandsreporter Daniel Alling på plats bland demonstranterna och SvD skriver om blåljus i varje gathörn. Samma tidning skriver om att jippot kostar Tysklands skattebetalare 3 miljarder och att 20.000 poliser är i tjänst för att "skydda" de prominenta mot såväl insyn som verkligheten. De som demonstrerar hålls nämligen långt ifrån makten.

En vecka senare och några slalombackar längre bort så har precis den sista Mercedesens lämnat och avspärrningarna runt det belägrade lyxhotellet Interalpen Hotel Tyrol håller på att plockas bort. Detta är ett möte med många fler prominenta gäster än det en vecka tidigare G7.

Bilderberg Group har haft årliga möten sen 1954. Varje år så bjuds ett drygt hundratal gäster in. Det finns en kärntrupp på ett 20-30 tal där vissa av förklarliga skäl har fallit ifrån. Men ständigt återkommande gäster är bland annat vår svenska Jakob Wallenberg, Oljemagnaten David Rockefeller som i veckan fyller 100 år och dessutom finns ständigt någon från familjen Rothschild representerad.  En familj som få i Sverige känner till trots dess ofantliga rikedom och inflytande.

Men det är inte bara den privata sektorn som samlas för att avhandla angelägna spörsmål. Årets möte som sägs avhandla bland annat artificiell intelligens, internetsäkerhet, Iran och globalisering har även många politiska deltagare. Från Sverige är det socialdemokraten Mikael Damberg som får representera regeringen. Tidigare år har både Carl Bildt, Anders Borg och Stefan Löfven varit på plats.

Trots mötets kader av celebra och inflytelserika personer så finns det endast en handfull artiklar i konventionell media som ens nämner mötets existens. Senast SvD 2013.
Så oavsett mötets höga densitet av maktelit råder det ointresse bland Sveriges samlade mediekår. Inte ens de en vecka tidigare så fängslande motdemonstranterna finns det något intressant att rapportera om.  

Iphonen blir smycke

Form framför funktion

Teknikbranschen är på väg in i ett paradigmskifte. Att skifta från att sälja framförallt på grund av ny revolutionär teknik till att kränga prylar med hjälp av framförallt design och marknadsvärde. Därmed kanske även deras tveksamma tillverkningsprocess kommer kritiseras hårdare.

Modebranschen eller rättare sagt klädbranschen har länge varit en bransch som har inriktat sig på att sälja med form framför funktion. Det är egentligen endast de senaste åren som klädbranschen satsat stort på funktionella produkter.
Form framför funktion har visat sig vara en lönsam business. Åtminstone för vissa av företagen. De som har knutit till sig goda designers och vassa marknadsförare har dragit en vinstlott.
Företag som tidigt var ute med att göra funktionella plagg framför estetiska gick ofta under eller nischade sig till smala samhällsintressen. De få som har överlevt som svenska Fjällräven har på senare tid fått ett uppsving när nu modet talar om att det som kännetecknar funktion numera är inne. Därmed så utvecklas också funktionsplaggen till att bli allt mer funktionella. För helt plötsligt finns det business i att vara mest funktionell.

I motsats till klädbranschen har teknikbranschen genom alla tider sålt med hjälp av funktion. Teven har fått färg, blivit lättare, smalare och med att nu innefatta teknik som en dator. Samtidigt har telefonen blivit sladdlös, bärbar, internet- och kameraförsedd. Alla slags möjliga maskiner har numera blivit skärmförsedda. Tekniken har utvecklas i racerbilsfart och den nya modellen har alltid innehållet något revolutionärt och nytänkande.

Teknikutvecklingen som har sålt maskinen har samtidigt varit hämmande för försäljningen. Varje ny pryl var tvungen att innehålla ett tekniksteg för att kunden skulle känna att det var meningsfullt att uppdatera.

När klädbranschen endast behövt ändra lite på designen var teknikutvecklaren tvungen att forska fram ny och dyr teknik för att kunna hävda sig på marknaden. Teknik som i många fall varit användbar för det stora flertalet av köparna. Därmed har den smutsiga och omoraliska framställningen av exempelvis en smart telefon oftast kunnat försvaras med att den nya tekniken fört något gott med sig för mänskligheten.

Det har istället oftast varit HM, Zara, Wallmart och liknande multinationella klädföretag som fått sitta på skampåle i medierapporteringen om smutsig o etiskt tveksam tillverkning av respektive produkter. Teknikbranschen har möjligtvis kritiserats för undermålig återvinning. Men då har det snarare varit en skamlös återvinningsindustri som fått kritik.

Men numera marknadsför teknikbranschen mycket mera en livs eller modestil när teknikprylen ska säljas. Det är inte den fräcka tekniska nyheten som framhävs utan istället designen och märket på prylen som är det allra viktigaste.

Så varför denna utvecklingen då?
Det är förstås mycket billigare att byta ut chefsdesignern än att utveckla en ny teknik. Att sälja exempelvis en ny telefon på gammal teknik är förstås en bättre business rent ekonomisk än att lägga forskningsmiljoner på ny teknik som konkurrenten ändå kommer ha i sin nya modell månaden senare. Dessutom kan marknadsförarna inom teknikbranschen nu koncentrera sig på att sälja en modeaccessoar istället för en funktionell produkt.

Vilket för med sig att så fort kvoten är såld på en viss produkt räcker det att byta design och sen kränga den nydesignade produkten med samma funktion en gång till. Det här är inget nytt för klädbranschen, där har en tröja varit en tröja länge. Byxorna har trollats bort från lagerhyllorna endast genom att ändra lite i skärningen eller i färgnyansen. Marknadsföringsavdelningen har ändrat i vad som setts som snyggt i allt snabbare takt allt eftersom butikerna har blivit fler och shoppingen blivit ett folknöje. Modet har blivit en folksport och det som var inne igår är ute imorgon.

Detsamma händer alltså nu inom teknikbranschen. Modet på vilken teknikpryl som är inne ändras i allt snabbare takt. Och har ingenting och göra med ifall prylen har en ny teknik.

Så det som tidigare har kunnat försvars med att vara en god sak för mänskligheten kommer nu hamna i samma träskmarker som klädbranschen varit i. Där endast ett habegär stimuleras och utvecklingen av samhället begränsas till minimum.  Teknikutvecklingen som tidigare utvecklade medborgarens hem är nu satt i "snooze" läge. Framtiden får utvisa ifall kunderna köper utvecklingen mot mer design på bekostnad av tekniks evolution. 

Mellan hägg och syren

Våren märks mest på landet. Dofterna, synerna och skönheten bedårar alla sinnena. Perioden är kort och intensiv och precis rätt tid är just nu.

Hundarna svassar runt benen. Valpen hänger i nackskinnet på mellanhunden och deras oklippta klor mot oljegruset är det enda som bryter tystnaden. Vitsipporna dansar till sista melodin. I veckor har de jazzat i grupp till de osynliga sångarna. Nu bugar de och bjuder upp nykomlingen liljekonvalj till sista dansen. De ackompanjeras till ostämda stämmor av hårt arbetande flugsnappare och visslande svalor.

Lite längre bort har tystnaden jagats bort av byns underhållare. Där kivas tvillingar om det är den högra eller vänstra spenan som är godast för dagen. De som föddes i februari ber på knäna att mamma fortfarande producerar härlig mjölk. De trinda löven gick åt i ett rafs och gräset smakar fortfarande beskt i ungdomstungan. Aprilarna får fortfarande gräddtjockt från mor. Det är de värda efter att lekt tafatt med de månadsäldre halvsyskonen.

På andra sidan slåtterängen dämpas bräkandet av en hundraårig ljudvall. Där hissnar man av en lukt som påminner om kardemumma. Häggen dövar stressande fötter och lyfter smilbanden. Inför härligheten är det lätt att böja rygg och runt strumplästen möts man av en lakritsdoft. Körveln smakar mumma tillsammans med dess violetta säsongskamrat gökärt.

Den kulinariska aftonen har lockat fram vårens Don Juan. Festprissen som är vaken längst och aldrig går och lägger sig före gryningen. Avkommorna föds alltid hos andra och aldrig två gånger i samma bo. Trots dess uppväxtkamrater av vitt skilda sorter tvekar den aldrig om var den hör hemma. Samhällstjänsten sträcker sig till att locka ut entusiaster på otta. Resten får de andra sköta. - Göken är kommen!

Nu har solen borstat bort bomullen och fåglarna har tystnat, kvar är bara skymningen och stjärnan som glömt ställa om till sommartid. Men innan den helt lämnar målar den ett moloket streck av lila och säger adjö Småland och godmorgon RIO på samma gång.

Bör samvetet styra samhället?

Människa eller maskin?

KD och framförallt dess nyvalde ledare Ebba Busch Thor vill att samvetet ska vara med i beslut. Då rasar förstås den "andra" sidan.

Bland det första Kristdemokraternas Ebba Busch Thor gjorde framför kamerorna denna gången (hon har tidigare varit med i SVT:s program kommunpampar 2013) var att uttala sig i den ständigt så aktuella och heta abortfrågan. Hon dryftade att barnmorskor bör få samvetsfrihet, alltså att det ska kunna vara möjligt att vägra abort om deras samvete anser det. Som alltid i heta frågor så blir den som har en avvikande åsikt uthängd av motståndare och övriga tyckare.

I denna frågan är det den som hävdar något annat än just möjlighet med abort fram till den 18:e veckan som får löpa gatlopp. Det har tidigare varit Sverigedemokrater, de har velat förkorta veckoantalet som det ska vara möjligt att göra abort, och denna gången är det alltså KD:s ledare som tycker att barnmorskor ska kunna tacka nej. Med hänvisning till deras samvete.

Ställningstagandet är inte nytt hävdar KD, även Göran Hägglund ska ha tyckt likadant. Men antagligen höll han tyst om det för att han visste hur debatten skulle rasa. Men även på lokalplan har frågan rests. I Kronobergs landsting på begäran av just KD skulle samvetsfrihet utredas. Med hänvisning till personalens etiska och religiösa övertygelse, men det fick så kraftig kritik så utredningen drogs tillbaka.

Socialdemokrater är snabba med att kontra och försöker med skrämseltaktik. De tror att det kommer sluta med att alla läkare kommer ha något som de inte vill utföra med hänvisning till sin övertygelse. Att väntetiderna för vissa behandlingar kommer bli mycket längre och kanske i förlängningen att vissa behandlingar inte går att utföra på grund av läkare som är för blödiga 

Om samvetsfrihet införs inom vårdyrket så finns det en möjlighet att fler kanske söker sig till yrket. För utan samvetsfrihet är det inte omöjligt att empatiska och dugliga studenter väljer bort yrket på grund av etiska o moraliska skäl. För det kan inte alltid vara lätt att utföra behandlingar som är emot sin övertygelse. Då är det kanske lättare och välja en yrkeskarriär där människor i utsatta positioner inte förekommer i samma grad som inom vården 

Samvetsfrihet handlar även om personlig frihet och att kunna forma historien. Det är nämligen i detta fallet lätt att dra paralleller till historiska händelser där människor bara ha lytt. Läkarkåren har i allra högsta grad varit några som har lytt och skapat historia i både Nazi-Tyskland och i Östeuropa. Och för den delen även här hemma när "tattare" och andra missanpassade individer tvångssteriliserades av läkare som då följde den rådande tidsandan.

Ska läkare och vårdpersonal bara följa reglementet utan att få ifrågasätta är det heller inte alls otroligt att läkare inom en snar framtid tvingas utföra dödshjälp. Eutanasi förekommer nämligen redan i länder som Holland, och Belgien. Och i så fall är väl risken att än fler studenter tvekar att välja yrket om de ska tvingas ta död på folk.

Frågan handlar egentligen om mycket mer än om en barnmorska ska kunna vägra o göra abort. Utan istället om vi vill ha ett samhälle med medborgare som är moraliska eller bara ett teknifierat sådant där varje individ är en robot som aldrig ifrågasätter och som blint följer lagar och förordningar. Vill vi verkligen ha vårdpersonal som endast är verktyg för staten? Eller bör vi sträva efter vårdpersonal som eftersträvar att följa sin inre övertygelse.    
 
Inom vissa branscher finns det redan möjlighet att säga nej med hänvisning till sitt samvete. Journalister har exempelvis möjlighet att tacka nej till något de tycker är moraliskt fel. Och politiker bör ju rimligen följa sitt samvete i frågor som ligger dem närma hjärtat. Även här finns det ett exempel från Kronoberg. Det är från Växjö Kommun 2013. Alliansen som då hade majoritet med en röst ville sälja ut 1000 allmännyttiga lägenheter vilket Kristdemokrat Lena Johannesson motsatte sig. Så hon röstade emot sitt egna parti med hänvisning till sin egna övertygelse och med mandat från hennes väljare som hon kommenterade det efteråt.

Pride - endast för vissa.

Debattartikel på Nya Dagbladet

Jag lyssnar på Ring P1 och börjar fundera över vilka minoritetsgrupper som accepteras, och i vissa fall höjs till skyarna, medan andra snarare ses som paria i samhället.

Inringaren Kristina Hagbom syftar på egenskaper som en har blivit tilldelad i livets lotteri och som innebär att man tillhör någon minoritet i samhället. Hon tar upp tre exempel: vänsterhänthet, blodgrupp och homosexualitet, tre egenskaper som kan uppstå utan genetiska anlag. Något de har fötts med och inget val de gör säger hon. Det är ju mycket möjligt att en föds till homosexualitet eller att vara vänsterhänt utan att det finns några anlag för det i släkten. Utan endast är en slump som "drabbar" vissa. Om så är fallet eller om det finns omständigheter som påverkar låter jag vara osagt, och egentligen spelar det ju ingen som helst roll.

Hon säger vidare...
...resten får ni läsa på Nya Dagbladets debattsida.

PS.
Missa inta att läsa längst ner på debattartikeln...har härmed blivit debattör. 

Torvmossen

Min barndoms somrar präglades av arbete på Råsa torvmosse. Torven användes som jordförbättring och där det mesta av arbetet att få den färdig utfördes för hand. I skinande sol, hällande regn och myggor som stack. 

Cykeln bromsade in, på ditvägen var det mestadels nedförsbacke, det var annat på hemvägen. Förbi sjön rullade det på ganska enkelt men framme vid sågverket började uppförsbacken när man sen kom fram till den gamla skolan så började det luta kraftigt uppåt. Men än var det inte hemgång. De andra hade redan anlänt i en gammal lite ovanlig Ford, den var grön.
Den rostiga grinden satt där nog mest för symbolikens skull, det var ju åtminstone inga problem att varken cykla eller gå förbi den och var man inte allt för rädd om sin bil var det nog inga större bekymmer att komma ut och in på det viset heller. Och för det mesta var man inte särskilt försiktig med sina bilar i dessa trakter. Det fanns liksom ingen mening - bilarna var av billig modell och vägarna av samma kategori.

Inne i matboden som egentligen aldrig användes, man åt i stort sett alltid ute i det fria, luktade det galon och mycket gammalt träd. Den hade hjul men antagligen flyttat lika lite på sig som socialdemokratin rört sig från makten det senaste seklet. Den hade förövrigt samma röda färg som arbetarpartiet bestämt sig för. Med gröna lister runt om ifall jag minns rätt.

Jag var yngst, jag var också den enda som kom ifrån grannbyn, alla de andra hade körkort och bodde i samhället där affären fanns. Dit brukade jag cykla på somrarna för att träna fotboll. Där fanns också en ishall men jag tyckte oftast det var för kallt för att spela hockey. Så det fick bli fotboll då man kunde cykla till träningarna då vintrarna då hockeyn tränades oftast inte tillät det. Fast fotbollen var inte förrän till kvällen, först skulle dagen klaras av.

Allt gjordes för hand utom det allra tyngsta momentet. Där krävdes det en maskin för att få upp styckena i rätt form och storlek. Precis som allt annat var maskinen gisten och med bäst före datumet passerat för flera decennium sedan. Bitarna som plockades upp var som förväxta sockerbitar. Maskinen förflyttade sig i snigelfart över de imponerande ytorna och skar med precision, över tid djupa hål i marken. Sockerbitarna som landade på kanten var mättade av vatten och urminnes historia.

Efter maskinen krökte vi rygg och särade på de uppskurna bitarna  Där sen försommaren tog vid och jäste mossen och torkade det som betalade vår sommarlön. Någon vecka senare gick vi åter ner på knä för att stacka. Bitarna balanserades på varann i ett sicksackmönster och gjorde mossen till en konstverk i gigantiskt format. Beroende på väder och vind så varierade vikten på bitarna efter säsong men det var inte ovanligt med kolosser på 20 kilo styck. Dessa lyftes för hand med allt mer värkande rygg ju längre dagen gestaltade sig.

Efter några år dök även en klasskamrat upp här ute, då var jag inte längre yngst. Han var hockeyspelare och därmed en som klarade av de tunga lyften. Vi två jobbade ofta i lag, lyssnade på gökens kockoande och dränkte våra uttorkade strupar i femminuters raster. Men innan solen hade suddat bort all mänsklig skugga var varje kvadratcentimeter hud attackerad av bloddrypande flygare. Värst var det för dem som hamnade närmast sjön där skogsbrynet härbärgerade extra mycket knott och mygg.

Efter allt vändande, delande och lyftande på omänskligt tunga torvbitar tog det monotona täckandet vid. Varje konstverk skulle nu skyddas från regnet av en gräsligt ful svart plast. Kilometer efter kilometer rullades täckplasten ut som spändes ner av en aldrig sinande mängd stolpar. Dessa trycktes ner i marken för hand  med endast en liten järnbit som mothåll, detta var ett arbete för de längsta, pinnen som skulle ner i marken var tämligen lång och marken var inte alltid mjuk trots att det var en mosse. Jag var tidig i växten så ibland var det min uppgift. Jag fick ställa mig på tå och använda hela kroppen för att få ner pinnen. En halvmeter var vad som krävdes för att inte vinden skulle kunna fånga plasten och göra allt arbete ogjort

Men innan tryckandet tog vid hade plasten knipits fast av miljoner klädnypor i delikata harmoniska mönster. Från början var det behagligt att slippa allt lyftande på endera dyblöta, blytunga eller dammande och stickande torvbitar. Men allt medan dagen gick började händerna domna och klädnyporna av trä göra blåsor på de ömmande fingrarna.

För att få in torven från mossen användes ett urgammalt draglok och till det en minst lika gammal järnväg som placerades ut mellan raderna. Var skena baxades för hand och sakta tog sig loket ut till slutet av raden. När raden var tömd på all torkad torv togs rälsen upp och lades ut på nästa rad. Så här fortsatte arbetet tills var rad var tömd och skolarbetet tog vid igen framåt höstkanten.

Påtvingad åldersförsäkring

Den statliga allmänna pensionen borde vara en fri och rättighet och något som varje individ skulle kunna ha en möjlighet att välja bort. Istället för som det är nu, en påtvingad åldersförsäkring.

Som nog alla vet betalas viss del av lönen per automatik in till staten för en framtida pension. Vad alla däremot kanske inte vet är att pensionen sen används som ett kapital för att investera på börsen. Mycket av pengarna satsas inom branscher som kan beskrivas som miljö och/eller etiskt-tveksamma. Som exempelvis gruv-, olje-, tobak- eller vapenindustrin.

Det må vara hänt att kapitalet spelas med på börsen. Även att de investeras inom nämnda branscher. Moralen är ju allt som oftast individens och pengarna är ju kollektivets. Så troligtvis skulle det vara omöjligt att investera pengarna ifall alla olika viljor skulle tillgodoses. Starkast lobby-grupp skulle väl antagligen bestämma, precis som inom all annan politik antar jag.

Vad jag vänder mig emot är istället att pensionen är just ett kollektivt kapital som innefattar hela befolkningen. Där varje individ i själva verket tvingas att teckna en försäkring som pensionen i realiteten faktisk är. En försäkring som inte löser ut förrän individen ifråga passerat ett visst datum.

Skulle individen drabbas av en sjukdom när hen är exempelvis 65år och veta att dödsdatumet är inom ett år, så kan hen inte plocka ut sin inbetalda pension i förväg för att kunna njuta lite extra det sista året i livet. Alltså är de pengarna som dras från varje löneutbetalning endast en försäkring och inget en garanterat får tillbaka.

Likaså går det inte välja bort att betala in pension ifall man inte vill leva tillräckligt länge för att pensionen ska utlösa. Det borde ju rimligtvis vara en rättighet att få leva som James Dean ska ha uttryckt det "Live fast die young". För varför ska just levnadssättet som är allenarådande för tillfället påtvingas alla - en ska knega stora delar av livet för att ålderdomen ska vara tryggad.

Jag tycker det borde vara var och ens rättighet att få välja om den vill betala in sin egna pension till en statlig fond. Om jag inte vill att mina pengar ska komma oljeindustrin till del eller om jag kanske föredrar att pengarna satsas på vapenindustrin borde jag rimligen få avgöra själv. Och den som exempelvis väljer ett kort men intensivt liv ska inte behöva betala till sin icke existerande pension.

Därmed inte sagt att systemet med statlig pension borde plockas bort. Bara att det borde vara en valfrihet. Och att varje person skulle ha möjlighet att välja bort åldersförsäkringen som pensionen egentligen borde heta.

"Folkpension" då? Ja det finns ju individer som kanske inte knegar någon del av sitt liv och då kanske inte kan spara för en eventuell ålderdom. Och än fler blir de i framtiden då jobben rationaliseras bort. Det skulle vi lösa med en "värdighetslön". Basinkomst eller medborgarlön är andra ord för samma sak. En peng som skulle bekosta alla individers överlevnad helt enkelt. Något jag skriver om här.