Den ovälkomna staden

Det kallas exkluderande design eller disciplinär arkitektur och är när det offentliga rummet begränsas eller rentav privatiseras. Det kan också vara den offentliga byggnaden, viloplatsen som byggs bort eller bänken som inte existerar.

Det bedrivs och har gjorts mycket lobbyarbeten för att handikappanpassa samhället. Ramper installeras, trösklar hyvlas ner och stationer anpassas till tågens höjd. Det finns ofantligt mycket kvar att göra. Fråga vilken rullstolsburen person som helst som försöker åka spårvagn i Göteborg exempelvis. Eller den synskadade som lokaliserar sig med hjälp av ljud och där musik i det allmänna rummet gör personens liv så mycket besvärligare. 
Trots allt är det ofta så att den handikappades rättigheter finns med i processen när den offentliga platsen utvecklas. Sen är det ofta att visionen inte visar sig i verkligheten. Den uttalade viljan från början försvinner i pappersarbetet och inte allt för sällan hänvisas det till ekonomi när staden inte lever upp till sina skyldigheter. 

Med detta i tanken är det än lustigare att exkluderande design tas med i ritningarna när det offentliga rummet tar form. Att det i ena fallet är så att tillgängligheten skall råda men att det fallerar på grund av ekonomi. Medan det i nästa stund planeras för otillgänglighet och där jag ska visa att det åtminstone i vissa fall finns ekonomi att genomföra det. 

Typisk stationsbänk

Många har nog suttit på en station någonstans i världen. Kanske med en bok i handen och inte riktigt kunnat koncentrera er vad det står i den. Har ni också känt att ni hållit på att glida av samma bänk och ideligen behövt flytta bak rumpan för att inte rutscha i backen. 
Bänkarna är designade på detta vis för att en frivilligt inte ska sitta på bänken någon längre stund. Avgår inte flyget eller tåget förrän någon timme så är det nämligen uttänkt att det är bättre om du vore konsument. Antingen att du sätter dig på stationens bekväma stolar som finns innanför staketet där kaféet eller restaurangen är belägen eller om du hellre väljer att gå en runda på stan för att konsumera upp din tid.

Det finns också andra sätt att utforma bänkar för att göra det svårt för oönskade individer att placera sina lekamen där. Nämligen att göra de obekväma eller omöjliga att ligga på. Den som vill ta sig en lur ska nämligen inte få göra det på våra gemensamma ytor hur som helst. Bänkarna görs då för korta att sträcka ut sig eller så placeras det armstöd mitt på. Eller som beskrivs ovan att de lutar och är på så vis omöjliga att vila på. I många fall begränsas även antalet allmänna bänkar för att inte dra till sig trötta ben som inte betalar för sig. Även i detta fallet finns en marknad med som vill tjäna pengar på våra sovvanor. Det ska helt enkelt göras så obekvämt för oss så vi väljer att betala för att sova. Den som inte har råd att ta in på hotell får helt enkelt hålla sig borta eller nöja sig med att kasa av den lutande bänken eller vila i sittande position. 

Tidigare öppen gård

Stadens design gynnar med andra ord marknaden framför den mindre bemedlade invånaren.

Andra exempel på exkluderande design är tidigare publika ytor som görs semiprivata antingen genom att de stängslas in eller övervakas med kamera. Det går även att plantera blommor eller placera möblemang så att ytan uppfattas som privat så att bara en viss samhällsgrupp vistas där.

Det vanligaste exemplet på exkluderande design är nog som jag beskriver ovan att människor i lägre samhällsklasser som inte är ekonomiskt starka exkluderas i staden. Och det är inte bara att deras sovbänkar rationaliseras bort utan även tidigare tänkbara övernattningsytor försvinner. På jämna stenytor placeras piggar och vid ventiler där varmluft sipprar ut byggs det burar. Toaletter där tillfälliga natthärbärge tidigare kunde finnas byggs nu om så att de larmar och dörrar öppnas var tjugonde minut

Toalett med larm

Bur som hägnar in tidigare uppvärmd sovplats

Antisov piggar

PS. En skrämmande framtid målar konstnären Fabian Brunsig upp i sitt verk Pay & Sit

Billigast att smutsa ner mest

Om man en vanlig torsdag i februari av någon anledning behöver ta sig till Luleå från Stockholm tur och retur så är det billigaste sättet att flyga dit - samtidigt som det är det smutsigaste.  

För att ta sig från huvudstaden till norra Norrlands metropol Luleå finns det fyra tänkbara sett. Om en skippar eget körande och vill fraktas ditt av kollektiva färdmedel kvarstår tre sannolika alternativ. Antingen bussresan, tåget eller att flyga dit.

Sträckan är ungefär 900km och den snabbaste tågbiljetten skulle ta dig dit på drygt 11 timmar. Medan en nattbuss som är enda buss alternativet som jag kunde finna går på 12 timmar. Det sista och utan konkurrens snabbaste alternativet är flygresan.
Samtidigt som flygresan tur och retur går på bråkdelen av tiden jämfört med de andra färdsätten så släpper den även ut överlägset mest, nästan ett ton, växthusgaser mot tågets några gram och bussens ett tiotal kilogram.

Flygresan är alltså ofantligt effektivare på att smutsa ner än de flesta andra färdsätt. Då kan man tycka att flygresan borde kosta mest - smutsa ner ska vara dyrt.
Men så är inte fallet, snarare tvärtom. En flygresa den valda torsdagen i februari tur och retur Stockholm - Luleå får en betala 1348kr för. Om vi säger att vi tar flyget från Stockholm vi middagstid för att hinna med ett eftermiddagsmöte i Luleå så kan vi ta kvällflyget hem igen och sparar där med in en övernattning på borta ort. Skulle en ta tåget istället skulle det antingen innebära övernattning på plats eller nattåg båda hållen och då blir prislappen minst 2000kr.
Bussresan skulle förvisso kosta något mindre, drygt 1000kr tur och retur men där skulle det krävas åtminstone en övernattning. Dessutom har jag inte hittat bussresa för den valda torsdagen så det skulle spricka i vilket fall.

Så hur kommer det sig att flyget som är sådan miljöbov kan vara billigast att resa med, Varför ska den som tänker på miljön och ta tåget istället för flyget behöva betala med både sin tid och sin plånbok. Är det inte mer rimligt att den som tvunget vill komma fram snabbt på miljöns bekostnad åtminstone ska behöva betala därefter.

Ett alternativ vore en skatt på flygplansresor som skulle betala för järnvägens banavgifter som höjs för att de behöver rustas upp. Skatten skulle kunna vara utformad som en biljettskatt där det är i det landet resenären kliver på planet som skatten skulle tillfalla. I detta fallet Sverige då det är endast inrikesflyget jag ifrågasätter. Utrikesflyget har en annan problematik där det oftast inte finns någon seriös konkurrent. Går ju inte längre åka båt exempelvis till Thailand eller New York.
Som det är nu så betalar faktiskt flyget varken koldioxidskatt eller energiskatt i motsats mot bilen där miljöskatten är ungefär hälften av bränslepriset. Så jag tycker att flygresenärer precis som bilresenärer bör vara med och betala för att de smutsar ner.

PS. Här går det beräkna hur mycket utsläpp flygresan bidrar med. 

 

Val i ett splittrat Grekland

Idag är det val i Grekland och det verkar som vänsterinriktade Syriza ska gå segrande. Inte helt omöjligt att de kan få en egen majoritet då det grekiska valsystemet gynnar segraren.

Grekland är ett mycket splittrat land med enorma klyftor. Det finns människor som badar i rikedom. Det är de som har kunnat dra nytta av konservativa Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok:s regeringsbildningar genom åren. Dessa två har prenumererat på makten i decennium varav den sistnämnda satt vid makten när allting sprack vid den senaste finanskrisen och har av efter det straffats hårt då de numera knappt existerar.

Att människor nu vänder sig emot de traditionella partierna och istället till ett Syriza som inte har varit med och skapat krisen är för mig inte alls lustigt.
Men förstås så vill inte EU att ett vänsterparti ska komma till makten, ett parti som åtminstone uttalar sig för att vara på folkets sida och inte främst på kapitalets sida skrämmer den så kallade trojkan, de tre; EU, IMF och den europeiska centralbanken. Den sistnämnda vilket i praktiken är skattebetalarna i Europa.  Fast "de tre" är ändå mer villiga att se ett Grekland falla nu än de var tidigare då kostnaden nu har förflyttats till andra plånböcker, från kapitalet och giriga aktieägare till den vanliga medborgaren. 

Det var nämligen "de tre" som gick in när krisen var som värst och förhandlade om Greklands skulder till att bäras av EU:s medborgare istället för som det var tidigare, privata banker inom Europa. Så ifall Grekland nu ställer in sina betalningar drabbar det inga banker utan istället skattebetalare inom länderna som har lånat ut pengar till Grekland genom garantier upprättade av de olika ländernas budgetar.
Att Grekland har levt över sina tillgångar är det nog ingen som ifrågasätter. Problemet är bara att allt byggande i Grekland under tvåtusentalet som turistanläggningar och inte minst idrottsarenor inför olympiaden 2004 har gjorts av privata företag med hjälp av skatter och kreditpengar från privata banker. När nu luftslottet har punkterats och skulderna ska återbetalas är det dock den vanliga människan som får stå för notan och inte bankerna och byggherrarna som det borde vara då det var de som tjänade på illusionen.

Systemet är fel när privata banker kan låna ut till ohållbara projekt som skattebetalarna sen förväntas ta risken för. Antingen ska det vara en planekonomi där staten lånar ut och står för risken eller en marknadsekonomi där aktören som lånar ut även får ta smällen ifall det skulle gå fel och inte bara kan håva in vinsten så länge det går bra.
Och definitivt ska det inte vara som det varit i Grekland där en enig trojka utanför landets egna gränser bestämmer att det är skattebetalarna som får stå för notan när bankerna sjabblat sig.
Så det är vad Grekland idag röstar om. - En fortsatt bankstat - Ny demokrati - eller en mer solidarisk ekonomisk politik - Syriza.

Fattigdomen breder ut sig i Grekland

 OS-arena från 2004 års olympiad nu öde.

Glyfada i Aten är full av lyxyacheter

De rika visar upp sitt överflöd

Barnbidraget bör avskaffas.

Barnbidraget bör avskaffas och istället för ett generellt bidrag till alla familjer med barn upp till 16 år ska pengarna användas till de familjerna som verkligen behöver ett extra bidrag för att klara sig. 

Med risk för att låta som en konservativ som vill minska bidragen av den anledningen att staten ska vara så minimal som möjligt hävdar jag att barnbidraget i nuvarande form bör avskaffas och ersättas av ett behovsriktat stöd. 
Det finns dock en annan anledning till varför jag tycker bidrag endast ska gå till de som verkligen är i behov av det. Nämligen den att pengar som delas ut till individer som inte är i akut behov av dem oftast konsumerar upp dem. Och det är möjligtvis bra i det korta perspektivet, konsumera oss ur krisen som riksbankchef Stefan Ingves och förre finansminister Anders Borg hävdar, men i denna värld är sällan det som är bra i det korta perspektivet hälsosamt i ett längre perspektiv. Vi kan möjligtvis höja landets BNP genom att fortsätta ge ut bidrag till människor som inte är i behov av det och att de på så vis bidrar till att företags kvartalsrapporter visa svarta siffror istället för röda. I ett kort perspektiv är det som sagt kanske positivt för många, men i längden är det katastrofalt för ekosystem och den biologiska mångfalden.
Som jag påpekat tidigare måste vi helt ändra system till ett som inte bygger på konsumtion. Eller åtminstone konsumtion där vi plockar ut mer än vi ger tillbaka. Det håller inte att jordskorpan töms på resurser i snabbare takt än det tillförs nya.
Därför ska staten bidra så lite som möjligt till att detta händer. Och då bör barnbidrag endast utdelas till familjer som är i absolut behov av det.
Vi bör även se över räntebidraget till bostadslån. Av en del kallat ränteavdrag - av den enda anledningen att avdrag låter finare än bidrag. Men i själva verket är det ett bidrag som bidrar till höjda bostadspriser och även högre vinster för bankerna, då kunderna, på grund av höga bostadspriser som drivits upp av räntebidraget, tvingas låna mer än de hade behövt om inte räntebidraget funnits där. Vilket bankerna förstås jublar över då det är staten som ger bidraget medan det är banken som tar in räntan på kundens lån som blivit högre på grund av bidraget. I viss mån bidrar räntebidraget även till ökad konsumtion, (läs ovan - ohållbar konsumtion) då pengarna som egentligen borde gått till bostadslånet kan frigöras och konsumeras upp av medelklassfamiljen som av staten stöttas med 32 miljarder vilket var kostnaden för räntebidraget 2012.
Tillsammans med barnbidraget som är på ungefär 25 miljarder blir kostnaden för dessa två bidrag ungefär detsamma vad integration 16 miljarder och rättsväsendet 40 miljarder kostar staten varje år.
Man ska möjligtvis inte ställa kostnader mot varandra och sociala bidrag kan visst behövas. Men i så fall tycker jag bidrag ska vara riktade och inte så generella som räntebidraget, alla som lånar kan använda det, såväl rik som fattig, eller barnbidraget som är lika stort om du så är miljonär eller ensamstående lågavlönad förälder.   

Beundrarbrev!

Hej Marknaden
Vet ni en sak, jag har länge velat skriva ett brev till er. Så nu har jag tagit mig mod att författa några rader. Jag hoppas att ni kan uppskatta det. Jag ska inte bli allt för långrandig för jag förstår att ni måste vara ganska upptagen.
Ni bruka ju ringa mig och erbjuda möjligheten att välja nåt av alla era erbjudande. Ni är alltid väldig trevlig och lyssnande men skulle det finnas möjlighet för er att ringa på lite andra tider undrar jag? Ibland händer det att man är upptagen och det är ju tråkigt och riskera att missa er mångfald.
Jag får ju också adresserad post med ett mycket trevligt Herr eller Ni-tilltal och även där väldigt fina erbjudande med en mångfald av valmöjligheter.
Jag vill också berätta att ni är den första jag möter på morgonen och då brukar ni förklara hur hälsosam just jag är. Då ger ni mig samtidigt också ett tips om ett nyttigt recept till lunchen, jag tackar och går till muggen där ert skinande leende bruka möta mig.  
När jag några minuter senare kommit ut i gemenskapen finns ni där med. Medan övriga medborgare hastar förbi verkar det som ni har all tid i världen bara för just mig. Ni tittar mig rakt i ögonen och ler, jag känner mig speciell och ler tillbaka.
När jag senare slår på datorn känns det som att ni väntat på mig, nästan som att ni har läst mina tankar. Bland all er mångfald så finns just det där jättefina erbjudandet i datorn som jag precis satt och funderade på. Hur gör ni egentligen?
Ibland kan det hända att jag känner mig lite ensam. Speciellt vid de tillfällena när alla andra vänner har tackat nej till bio. Men så fort jag satt mig i biostolen tar ni min hand och då känner jag mig plötsligt väldigt uppskattad igen.
De gångerna jag skulle blir sjuk är ni alltid väldigt mån om att jag ska bli frisk så snabbt som möjligt. Ni erbjuder en stor mängd både läkande och förebyggande små söta piller.
Men bäst av allt tror jag det är att ni känner av reslusten inom mig. Så fort jag vill ut och resa så är ni där och hjälper mig med ert magnifika utbud.
Jag känner att jag kan lite på er, ni finns där i vått och torrt, ni är ständigt lika glada, har ett leende till hands och alltid färgglada och trevliga.
Jag önskar er all lycka.
Hejdå marknaden, vi ses snart.
Mvh
/B 

Bankerna skiter i klimatet.

Bankerna är knappast gröna

Ingen av de största svenska bankerna bryr sig i hur dina pengar investeras när det kommer till miljön.  

Bland de sju största bankerna i Sverige är det ingen som når upp till 50 procent i någon miljörelaterad investeringsgrupp. Det är Fair Finance Guide Sverige som har granskat de fyra storbankerna plus Länsförsäkring bank, Danske bank och Skandiabanken. Sajten Fair Finance Guide som lanseras idag av Sveriges Konsumenter är enligt hemsidan "ett internationellt initiativ för att öka konsumenternas insyn i hur hållbart bankerna investerar." 
Bankerna betygssätt i 13 olika teman, bland annat mänskliga rättigheter och skatteflykt och korruption men även några teman som härrör direkt till miljön som exempelvis klimatförändringar och skog. Där alla bankerna hamnar inom rött eller det ännu sämre lila utom SEB som inom skog kommer upp i färgen orange vilket ger 43 procent av hundra möjliga. Men och andra sidan kvalar fyra banker in på noll där. Samma dystra siffror blir det inom biologisk mångfald likväl som klimatförändringar där toppen endast når 28 procent.

Sänk lönen - rädda miljön

Rätt utveckling är bra

Lönen är en stor anledning  till varför vi bör göra oss av med arbeten. Vi kan inte rädda miljön genom att skapa arbeten. Snarare tvärtom.

Som jag skrev om häromdagen så kommer arbetsplatser fortsätta att försvinna i samma takt som IF metall basen ojade sig för att det hade gjort sen millennieskiftet. Jag skrev också att vi bara bör bevara arbeten som vi finner lämpliga och nödvändiga och att jobben som då återstår torde delas upp mer jämbördigt så ingen ska behöva slita hund med ständiga övertider.
Om inte dessa argument räcker för den nitiske status quo vurmaren så finns det även ekologiska omständigheter som gör att vi ofrånkomligen måste ändra levnadsstandard. Att vi i västvärlden har en levnadsstandard långt över hållbara nivåer och till det dessutom en utvecklingsvärld som är på god väg upp till liknande standard kommer förstås ekologiskt bli en katastrof för mänskligheten. Och detta är inget som vi längre kan skjuta framför oss. Djur och växtfaunor utrotas i en allt snabbare takt och lägg därtill människor som fördrivs för att råvaror som olja, guld och inte minst de sällsynta jordartsmetallerna, som bland annat används till våra mobiltelefoner, ska bärgas ur marken.

Vind el inte ren

Detta är något vi alla är en del av om vi så förespråkar "ren" energi, eller ej, som solceller eller vindkraftverk, det spelar egentligen inte speciellt stor roll. Vindsnurror och solpaneler består även de av jordartsmetaller för att fungera. Om vi sparar pengar genom att handla billigare och miljövänligare grönsaker eller nöjer oss med den tio år gamla teven istället för den där nya 60:e tummaren så är vi ändå en del av allting.

Lönen problemet

Det kan säkert finnas nån som lever med ett tillräckligt litet ekologsikt fotavtryck för att det ska vara hållbart men jag hävdar att de isåfall inte är många. Och för att återgå till början så är jobben roten till allt det onda. Eller snarare betalningen för utfört jobb som är roten. En ständigt stegrande löneutveckling tillsammans med vår allt annat än hållbara livsstil gör att allt mer av våra miljömedvetna besparingar äts upp av att samma besparingar nyttjas av en livsstil som utger sig för att vara hållbar men egentligen bara är samma sak i ett nytt paket.

Jevons lever 

Det kallas Jevons paradox eller rekyleffekten och var William Stanley Jevons som på 1800-talet upptäckte att effekteviseringen av ångmaskinen inte gjorde industrin mindre beroende av kol. Utan snarare var det så att kolanvändingen sköt i höjden då effektivare ångmaskiner innebar fler möjligheter. Utvecklingen av idustrisamhället tog på så vis fart.
I nutid märker vi av paradoxen på så sätt att ju energisnålare och effektivare prylar vi tillverkar desto fler är det som har råd och därmed skaffar dem. Och den som säger nej till prytlarna tenderar ofta att utöva sitt andra frititdsintresse, nämligen resandet. Flygbolag pressar ständigt sina priser för att vinna marknadsandelar vilket gör att fler får råd att resa oftare. Flygbolag som dessutom inte allt för sällan hålls under armarna av statliga subventioner då de presade priserna gör att endast ett fåtal bolag är konkurrenskraftiga.
Alltså, i motsats mot vad facken hävdar menar jag att löneutvecklingen är förkastlig och att marknaden skulle behöva dräneras på arbeten för att förhindra någon att tjäna så mycket så hen kan göra ett större fotavtryck än vad som är ekologiskt hållbart.