Det jobblösa samhället

Sverige avindustrialiseras rapporterar Sveriges radio. Drygt 160 tusen industrijobb ska ha försvunnit sen millennieskiftet. En del läggs ned medan andra flyttar utomlands rapporteras det. Vi borde vara nöjda, färre jobb - mindre stress.

Enligt IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe är en av anledningarna till avindustrialiseringen att det investeras för lite i Svensk industri. Hur det skulle hindra anställningsflykten från en bransch där investeringarna som trots allt gjorts de senaste decennierna till största delen satsats på att robotisera, datorisera och effektivisera för att få bort kostnadstunga människor framkommer inte.
Det är människor av kött och blod som har kommit ifrån sina tunga lyft, de monotona arbetsuppgifterna och förhoppningsvis kan njuta av ålderdomen utan att behöva lida av artros orsakad av snedbelastning från det krävande industrigolvet. Metallbasen borde vara nöjd att deras medlemmar slipper slita hund i framtiden. Att en datoriserad robot istället kan göra samma arbete som tjugo manshänder klarade.

 

Borde vara nöjd

Samma metallbas, som förövrigt tjänar som två och en halv arbetare, borde vara nöjd med att arbetarna slipper stressen och istället se det som ren och skär lycka att det nu finns en robot som kan göra det nödvändiga arbetet. Så att hans avpolletterade medlemmar istället kan ägna sig åt mer mänskliga saker än att knega på ett stålverk. Till exempel kanske några av de här 160 000 före detta arbetare har ett barnbarn som skulle bli glad över en närvarande morfar eller en småbarnsmamma som får mer tid över för sitt stora körintresse eller varför inte amatörskådespelaren som när en dröm om att nån gång skriva ett eget manus och nu får tid till det.
Borde inte metallbasen vara nöjd över om hans medlemmar får mer fri tid till att göra vad de vill. För att deras arbete har ersatts av något som inte har mänskliga värden, något som mår lika bra efter tio timmars arbete och inte är en kulturell och social varelse till skillnad mot de före detta industriarbetarna.

Betala själv

Samtidigt läser jag om datacenter som byggs i Luleå och övriga delar av norra Norden. Det är en ny industri som växer fram med moderna anläggningar som dessutom kräver minimalt med anställda.
Och det är inte bara jättelika serverhallar i norr som bidrar till omläggningen av samhället från anställda människor på en industri till ett samhälle där robotar och datorer gör det som en gång i tiden behövdes människor för att utföra. Fler och fler skaffar sig en robotdammsugare, robotgräsklippare eller handlar mat där betalningen sköts utan att det krävs något butiksbiträde. I en relativt nära framtid har vi med all säkerhet förarlösa fordon som transporterar både oss och våra varor som vi mest troligt handlat genom nätet. Det kan vara en förarlös drönare som levererar din pizza eller det förarlösa tåget som tar dig från Stockholm till Göteborg
Fler och fler arbeten som försvinner ersätts aldrig och istället för som metallbasen vara konfunderad över det borde vi alla glädjas över den tekniska utvecklingen som gör att en maskin kan tillverka det vi behöver eller en robot som utför tjänsten vi vill ha.

Ny skattebas

Precis som industrin i full fart håller på att växla över till nya näringar så borde förstås skattebasen hänga med i den snabba giren. Vill vi ha kvar vår välfärd som bygger på skatt så måste givetvis skatteunderlaget vara något annat än en lönearbetare då de försvinner i allt snabbare takt. Till exempel så förbrukar Facebooks serverhall utanför Luleå lika mycket energi som en mindre stad i Sverige men sysselsätter max 35 personer. Där skulle en energiskatt givetvis vara mer effektiv än en beskattning på arbetaren. Företag som håller på med finansiella tjänster skulle kunna ha en transaktionsskatt där varje transaktion som datorn genomför genererar nån skattekrona. Där vi tidigare tillverkade en bil med en beskattad manshand skulle det kunna finnas en produktionsskatt per robotproducerad enhet. En skatt som i alla tre exemplen givetvis skulle gå till vår gemensamma välfärd men även täcka en medborgarlön, basinkomst eller vad man vill kalla det.

Tre timmar per dag

Det är kanske en utopi och tro att alla arbeten skulle försvinna men om vi redan nu började dela upp arbetena som finns mellan oss tror jag samhället skulle fungera bättre och bli än mer mänskligt. Det kan nog exempelvis finnas skäl att ha en mänsklig värmande hand inom vissa områden för vad vore en sjuksäng utan en omtänksam sjuksköterska eller en skolbänk utan en förstående lärare. Men dock tror jag det finns jobb som samhället skulle klara sig utan. Jag har exempelvis själv förflyttat djupfrysta sockrade munkar från en punkt till en annan idag. Ett sådant arbete är inget som samhället har ett behov av. Ett annat tveksamt nödvändigt men dock mer prestigefullt arbete, är att flytta runt alla våra gemensamma pensionspengar, mellan mer eller mindre etiskt försvarbara företag, för att de ska alstra så mycket kapital som möjligt.
Dessa inte till nöd tvungna arbeten tillsammans med alla bortrationaliserade industriarbeten skulle möjligtvis ge oss en arbetsmarknad där det egentligen inte behövdes mer än tre timmars arbetsdag.
Detta är något som författaren och journalisten John Langdon-Davies siade om redan 1936 i boken A short history of the future. Fast med skillnaden att tre timmars arbetsdag skulle inträffa redan på 1960-talet. Ämnet är också något som vetenskapsjournalisten Lasse Berg skildrar i tre böcker Hur människan historiskt har arbetat ungefär tre timmar om dagen när vi vandrade runt på slätterna i Afrika. Det är endast en kort stund av människans historia som vi har arbetat så mycket som vi gör nu. Den mesta av tiden i människans tidevarv gick istället åt till social samkväm skriver Lasse Berg i bland annat boken: Skymningssång i Kalahari - Hur människan bytte tillvaro.

Fridolin har lämnat marken.

Gustav Fridolin med politikerblicken

Riksdagens egna lilla "baby face" Gustav Fridolin börjar komma till åren.

Han har alltid setts som den lillgamla och blev endast 19 år gammal invald i riksdagen och två år senare var han ledamot i partistyrelsen och förde förhandlingar med dåvarande Göran Persson regeringen. Det var nog många som då trodde att han lik sin namne Sankt Fridolin skulle kunna bli helgonförklarad och den starka kraften som miljörörelsen längtat efter. Åren gick och Fridolin hann både hoppa av politiken, ägna sig åt journalistik, läraryrket och bli invald i riksdagen igen. Men det märktes inte på han, han var fortfarande politikens påläggskalv med ett opåverkat yttre. Men sen hände något, Gustav Fridolin fick plötsligt, må vara ganska beskedliga, rynkor.
En förklaring kan ju helt enkelt vara att han har blivit äldre, även en påläggskalv åldras. Men den viktigaste förklaringen är nog att han inte längre har kvar fötterna i den skånska myllan. Fridolin har helt enkelt blivit ett politiskt djur och svävat iväg upp bland molnen till de andra högdjuren.
För där uppe åldras man mycket fortare än nära marken läser jag i senaste numret av Forskning&Framsteg. Det är Claes Uggla, professor i naturvetenskap på Karlstad universitet, som intervjuas om gravitation och säger att stark gravitation påverkar åldrandet positivt. Utsetts man för mycket gravitation, så går tiden saktare och på så vis blir man inte gammal lika snabbt. Exempelvis åldras huvudet snabbare än fötterna då de senare för det mesta av tiden är närmare gravitationens mitt.
Så Gustav Fridolin får nog se fram emot en åldrande tillvaro med begränsade möjligheter att helgonförklaras av andra än möjligen några av de övriga miljöpartistiska statsråden som han gett fina poster på miljöns bekostnad då denna inte verkar vara så viktig i regeringens ögon.   

Allt är ju relativt. I det här fallet är det så att skillnaden mellan huvud och fot i genomsnitt är en nanosekund per år. Lyckas du alltså komma upp i den ansenliga åldern av 1 miljard år så kommer dina fötter vara en sekund yngre än ditt huvud.

Vem är vem.

Politik politik politik...

Finns politiken där för politikernas egenvärde eller för folkets skull?
Är det kanske så att retoriken och hur den går att tolka som spelar störst roll istället för vad vältaligheten i praktiken leder till. Kanske som expressens ledarrubrik lyder "Valrörelsen varar ända fram till påska" Där imperativet "påska" kanske borde tolkas som en uppmaning till politikerna att ta tag i saker istället för att endast träta om ingenting.
Dock tror jag inte att valrörelseretoriken kommer att upphöra vid påsk utan den kommer troligtvis fortsätta fram till ett troligt extra val nån gång framåt hösten när den budgeten då ska klubbas. En budget där troligtvis ingen riktigt kommer veta vems som är vems och då Reinfeldt och Alfons pappa kommer framstå som venus och mars i jämförelse.

Reinfeldt vänster, Alfons pappa höger.

Förövrigt måste det ju vara en dröm som politiker och få regera på någon annans budget likt regeringen nu gör. Man får maktposition, blir omskriven och får sitta på statsrådsstol men slipper ta ansvar för sin politik. Även om de förstås aldrig skulle erkänna det så tror jag att Stefan Löven njuter varje sekund och nog allra helst skulle se att alliansens budget skulle bli vinnare till våren med.   

Israel inte som Sydafrika?

Är det inte hög tid att även apartheidstaten Israel nu drabbas.

Det meddelas överallt att Margot Wallström, vår nya utrikesminister (för alla utom Carl Bildt) inte är välkommen på statsbesök hos Israel efter att regeringen tidigare har erkänt staten Palestina.

Sydafrikas och speciellt ANC:s frihetskamp mot åtskillnadslagarna stöddes redan på 1960-talet av Socialdemokrater men även Centerpartiet och Folkpartiet var stora förespråkare mot apartheid och den vita minoritetens förtryck. Ett förtryck som går likställa med Israels nuvarande förtryck av den palestinska befolkningen. Bland annat märks detta i retoriken som används. När israeliska "nybyggare" hävdar att ockuperad mark tillhör det heliga folket i Sions land och därmed deras rätt till bosättningar. Så fanns det en del vita i Sydafrika, speciellt afrikander, vilka var holländska nybyggare, som motiverade apartheid och rassegregationen med att det var guds vilja.
Apartheid vilket sydafrikanska förtrycket blev känt under betyder åtskildhet från engelskans apart: (åtskild) och afrikaans-suffixet heid (het).
I Israel finns ju just precis en åtskildhet i form av en mur som som både bokstavligt och bildligt talat åtskiljer folket.
Så när regeringen nu sätter när foten och är bland de första västländerna som erkänner staten Palestina och därmed tar ställning mot Israels förtryck är det lite lustigt att Folkpartiet inte denna gången vill stå upp för de förtrycktas rätt.
   – Sveriges erkännande av Palestina var förhastat. Det har lett till att vi uppfattas ensidigt ta ställning för ena parten säger Jan Björklund bland annat till TT.
Men är det inte precis det man borde göra, ställa sig på de förtrycktas och marginaliserades sida mot förtryckaren precis såsom Sverige gjorde i ett tidigt stadium mot förtryckaren Sydafrika. När fler länder senare följde efter så kunde en förtryckande stat inte längre stå emot.  

Zombie..förlåt partiledardebatt.

Om du är rädd för en zombieattack så finns det en officiell sida som berättar mer vad du ska göra om en sådan inträffar. Det är länsstyrelsen i Kronobergs län och Krissamverkan Kronoberg som samarbetar. Det är inte enbart zombieattacker som det informeras om. Även terrorattentat, bränder eller om exempelvis dina föräldrar skulle försvinna kan en får information om. 

Apropå zombies så har det varit partiledardebatt idag och vad jag kunde höra verkade de flesta vara mer döda än levande. Det var endast en som reflekterade över verkligheten. Det var Jonas Sjöstedt som 2 timmar och 38 minuter in i debatten recenserade Naomi Kleins nya bok This changes everything: Capitalism vs the climate. Det var Gustav Fridolin som hade ordet och Jonas Sjöstedt frågade om han tycker det är rimligt att det är storföretagen som får sätta agendan i miljöpolitiken. Apropå (TTIP) som är handelsavtalet som EU håller på att förhandla fram med USA och där en klausul innebär att företag ska kunna stämma stater om deras rätt till företagande begränsas exempelvis för att en stat ändrar miljölagstiftningen. 
Gustav Fridolin verkade tycka att företagen ska få vara med och bestämma.
Så precis som zombies gillar att verka om natten så verkar miljödebatten bland politiker vara förvisad ut i debattmörkret. Här finns hela debatten om du mot förmodan inte skulle ha något bättre för dig.

Jo förresten, för att inte drabbas av en zombie så har länsstyrelsen i Kronobergs län och Krissamverkan Kronoberg listat två punkter du bör tänka på:
• Se inte för många skräckfilmer.
• Skulle du mot förmodan möta en zombie – spring åt andra hållet.

Ann Heberlein o kränkthet

Viss nationer verkar vara ganska lätta o kränka.

Apropå det jag skrev häromdagen om att vissa ska tåla och bli kritiserade medan annat inte ska kritiseras. Skulle du bli kränkt av det som står dig nära? Kan dina intressen förlöjligas, tål du och fördummas för att du håller på med det du gör, skrattar du med grannen när han kritiserar dig? Läs och begrunda Ann Heberleins artikel i DN

Retorik istället för betyg.

Aristoteles diggade retorik.

Igår på SVT:s Agenda diskuterades det hur betygen ska göra elever mer skolmotiverade. Alliansen vill sänka betygsgränsen ännu en gång berättade Tomas Tobé (m), från nuvarande klass sex till årskurs fyra. Gustav Fridolin (mp) och (regeringen får man anta) vill däremot inte sänka. Om de vill höja nuvarande gräns diskuterades aldrig, ej heller ifall betyg överhuvudtaget behövs. Här nedan förklaras vad skolpolitiker istället borde fokusera på.

En obligatorisk retorikkurs i grundskolan är en demokratifråga. Att kunna och våga framföra sina åsikter i tal och skrift är att kunna och våga tillvarata sina medborgerliga rättigheter. Dessutom involverar retoriken även etik, något som är nog så viktigt i dagens samhälle. Att vara en god lyssnare och kunna byta perspektiv utvecklar den empatiska förmågan och gör oss, i någon bemärkelse, till bättre medmänniskor.   

För den som känner alla de områden där retorikens verktygslåda hjälper oss till bättre resultat är naturligtvis det enda rimliga att det praktiska handhavandet av verktygen ska vävas in i undervisningen genom hela skoltiden. Detta på ett strukturerat och medvetet sätt och med start så tidigt som möjligt. Jag menar att allt annat är att svika barnen och att, mot bättre vetande, sänka ambitionsnivån när det gäller effektiviteten i skolan.

Vi har alla, under vår egen skoltid, sett de kamrater som med fasa, rodnande ansikten och darrande knän ställde sig framför klassen för att, gång på gång, få bekräftat att muntlig framställning var något de inte behärskade. Många av oss minns också själva hur det kändes att vara den som misslyckades och den hjälplöshet detta innebar. Muntliga presentationen var något som förväntades av oss, men ingen hade faktiskt försett oss med de kunskaper och verktyg som behövdes för att lösa uppgiften.

På samma sätt som eleverna får lära sig läsa innan vi ställer krav på att de ska ta till sig en skriven text, eller får lära sig multiplikation innan vi förväntar oss att de ska lösa tal där detta räknesätt krävs, måste vi självfallet ge dem de retoriska kunskaper som behövs för att lösa de retoriska uppgifter vi ger dem. Att så inte sker och att denna orimlighet kan få fortleva i den svenska skolan, med det svek mot barnen som det innebär, är en stor gåta.

När eleverna väl når gymnasiet ska den retoriska hantverksskicklighet redan finnas där, åtminstone på en grundläggande och användbar nivå. Inom gymnasieskolan ska fokus ligga på de ämneskunskaper som gäller för respektive program. Redan idag för gymnasielärarna en ojämn kamp mot tiden för att förmedla de kunskaper av olika slag som eleverna förväntas besitta när de lämnar skolan. Elever från yrkesprogram ska vara anställningsbara för företag i den bransch skolan utbildar för. Det är ingen liten uppgift att på tre år förmedla ett tillräckligt yrkeskunnande för att eleverna ska vara attraktiva på arbetsmarknaden, och därutöver kunskaper av mer allmän karaktär.

På de studieförberedande programmen gäller motsvarande kamp mot klockan för att elevernas kunskaper i matematik, språk, historia med mera ska nå de nivåer som mottagande universitet och högskolor förväntar sig, och det med all rätt.

Den kamp mot klockan vi ser ute i skolorna är däremot ett tungt argument för att introducera retoriken tidigt i våra barns liv för att sedan, på ett medvetet och strukturerat sätt, utveckla kunskaperna under hela deras skoltid. Jag vill till och med gå så långt som att påstå att retorik genom hela grundskolan väsentligen kan bidra till att komma tillrätta med de successivt sjunkande kunskapsnivåerna i den svenska skolan. Skolan behöver höja sin effektivitet. Det kan vi göra med retorik.

Retorik handlar om att samla, prioritera, strukturera och förmedla information. Den elev som behärskar detta har alla förutsättningar för effektiv inlärning och för att lyckas i skolan. Retoriken bygger dessutom på etiska principer, vilka motverkar de destruktiva inslag som förekommer på skolorna. Jag vill också påminna om det påbud i grundskolans läroplan som säger att eleverna ska utveckla ett kritiskt förhållningssätt till olika källor. De ska kunna granska och värdera uppgifter och åsikter av olika slag och från olika håll. Hur löser vi detta om inte med hjälp av retorikens råd och regler?

Skolan har inte råd – varken ekonomiskt eller mänskligt – att avstå från att tillhandahålla de verktyg som vi vet ger de bästa resultaten. Vi vet att retoriken ger stöd, råd och struktur för hur en stor del av de uppgifter eleverna i våra skolor ställs inför kan lösas på bästa sätt. Det borde därmed vara självklart för alla pedagoger, som dessutom gärna kallar sig goda pedagoger, att stå beredda med retorikens verktyg under arbetets gång.