Mellan hägg och syren

Våren märks mest på landet. Dofterna, synerna och skönheten bedårar alla sinnena. Perioden är kort och intensiv och precis rätt tid är just nu.

Hundarna svassar runt benen. Valpen hänger i nackskinnet på mellanhunden och deras oklippta klor mot oljegruset är det enda som bryter tystnaden. Vitsipporna dansar till sista melodin. I veckor har de jazzat i grupp till de osynliga sångarna. Nu bugar de och bjuder upp nykomlingen liljekonvalj till sista dansen. De ackompanjeras till ostämda stämmor av hårt arbetande flugsnappare och visslande svalor.

Lite längre bort har tystnaden jagats bort av byns underhållare. Där kivas tvillingar om det är den högra eller vänstra spenan som är godast för dagen. De som föddes i februari ber på knäna att mamma fortfarande producerar härlig mjölk. De trinda löven gick åt i ett rafs och gräset smakar fortfarande beskt i ungdomstungan. Aprilarna får fortfarande gräddtjockt från mor. Det är de värda efter att lekt tafatt med de månadsäldre halvsyskonen.

På andra sidan slåtterängen dämpas bräkandet av en hundraårig ljudvall. Där hissnar man av en lukt som påminner om kardemumma. Häggen dövar stressande fötter och lyfter smilbanden. Inför härligheten är det lätt att böja rygg och runt strumplästen möts man av en lakritsdoft. Körveln smakar mumma tillsammans med dess violetta säsongskamrat gökärt.

Den kulinariska aftonen har lockat fram vårens Don Juan. Festprissen som är vaken längst och aldrig går och lägger sig före gryningen. Avkommorna föds alltid hos andra och aldrig två gånger i samma bo. Trots dess uppväxtkamrater av vitt skilda sorter tvekar den aldrig om var den hör hemma. Samhällstjänsten sträcker sig till att locka ut entusiaster på otta. Resten får de andra sköta. - Göken är kommen!

Nu har solen borstat bort bomullen och fåglarna har tystnat, kvar är bara skymningen och stjärnan som glömt ställa om till sommartid. Men innan den helt lämnar målar den ett moloket streck av lila och säger adjö Småland och godmorgon RIO på samma gång.